Fjärilen i min hjärna

Nu vänder jag mig nedåt, till fåglarna i underjorden    Så kanske. Om det inte lät så dramatiskt. Och vackert.   Förresten, det finns inga ord. Ord som ger det mening, döendet menar jag.   Jag försöker hitta dem i det som är nära: nattygsbordet här intill med blyertspennorna och anteckningsboken, några få böcker. Ett glas saft.

Han tar till pennan för att värja sig när döden fingrar på honom. I sin anteckningsbok med de svarta mollskinnspärmarna skriver han om de fem tumörerna på lungorna och om den pipande andningen, om en egendomlig tveksamhet när han ska svälja och om ljusspringan från badrummet som hjälper mot nattskräcken. På små lappar skriver han meddelanden till den kvinna som lovat att vara med honom till slutet och gömmer dem för att hon en dag ska kunna hitta dem.   Han sörjer sig själv och sitt liv, och han prövar att vänja sig vid tanken att allt en gång ska fortsätta utan honom lågmält men med stort mod försöker han förstå det obegripliga som väntar.

Det är sin egen livssituation Anders Paulrud skriver om och han vet att hans odds är dåliga. Men Fjärilen i min hjärna är ändå en roman inte bara på grund av sin konstfärdiga komposition utan också därför att han följer sin huvudperson närmare döden än vad han själv befann sig i skrivande stund.