Den siste greken

Aris Fioretos nya stora roman Den siste greken spänner över många länder och generationer. Smyrna 1922, Makedonien 1943, Sverige 1967. Hans porträtt av Jannis Georgiadis skildrar gästarbetarens lycka och förbannelse. Det är lekfullt och gripande, med ett överdåd av bitterljuva händelser.

Möt Jannis Georgiadis - leende, muskulös och med Robert-Mitchum-grop i hakan. En vinterdag 1967 kliver han in på den kirurgiska mottagningen i Kristianstad, och blir kvar i Sverige. Vi får träffa honom som plattfotad son och drömsk herde, som byggherre, make och far, men även som bilist på E70 utanför Zagreb en blytung novembereftermiddag. Han visar sig spela krocket som en (halv) gud och veta det mesta om vatten i dess olika former.
Bakom porträttet står den fiktive berättaren Kostas Kezdoglou. I ett hundratal tablåer redogör han för den grekiska diasporan från branden i Smyrna 1922 till 60-talets gästarbetare.* Men varför skriver han på registerkort? Och varför en biografi över vännen Jannis? Den siste greken visar sig vara en berättelse om kärlek, vänskap och svek. Och förstås om greker som alltid är "goda för en överraskning i sista sekunden" ...

Den siste greken ** porträtterar en människa som anser sig bestå av andra människor. Det har blivit en gripande skildring av migrationens lycka och förbannelse, om löften, längtan och sparvars vingdarr. Kort sagt: en roman om äventyrliga hjärtan.

* Noga taget rör det sig om ett supplement till den omtalade Encyklopedin över utlandsgreker, utgiven på Diaspora Press från 1928 och framåt.
** Baserad på en osann historia.