Vi och havet

”Vi och havet” är en berättelse om en irakisk familj bestående av fyrtioåriga far Mezher, hans fru Nada och deras fyra barn, Sami som är nio år gammal, Rami som är sju år gammal, Yasmine som är drygt ett år gammal och deras spädbarn Asmar. Familjen lever ett relativt lugnt och bekymmerfritt liv i Bagdad. I samband med krig som landet blir delaktig i börjar familjens situation att gå från dåligt till sämre. Här får läsaren ta del av hur krigets tragedier, grymheten från den härskande regimen, kaos, upptrappningen av brottslighet och våld och dödshot börjar sätta sin prägel på samhället och tvingar familjen att emigrera och lämna bakom sig hemlandet. Här börjar familjens resa bland ångest och skräck. En resa kantad av allvarliga faror, som börjar med familjens bilfärd där de passerar öknen mellan Irak och Jordanien till föraren som är dåsig och sist men inte minst gränskontrollerna där varje litet misstag kan leda till att familjen hamnar i fängelse. Familjen åker flygplan för första gången på en resa som ska ta de från Amman till Kuala Lumpur. Från Malaysia måste de korsa havet till Indonesien. Här drabbar ångest familjen då de är väl medvetna att många andra familjer har försvunnit i havet när de gjorde likadana resor. Dock finns det inget annat sätt att korsa havet på än de små opålitliga båtarna. Familjens resa börjar med en bussresa som ska ta den med andra familjer till stranden där de ska korsa havet i båtar. När natten faller stannar de mitt i väggen och får tillbringa natten i ett övergivet hus mitt i skogen. Under natten växer känslorna av ångest sig starkare när de tänker på de olika historierna de fått höra om gäng, maffior, hänsynslös gränspolis, rån, mord och våldtäkt. Nästa dag, hittar de sig för första gången i en liten båt mitt i havet som är insvept i mörker under natten. Ett annat fartyg som är både större och högre än deras båt närma sig. De måste nu byta plats från båten till det fartyget som ska ta dem till Indonesien. Rädd för att stiga på det stora fartyget börjar ett av barnen skrika av rädsla. Nada håller hårt i sin bebis mot sitt bröst medan hon håller på att stiga på det stora fartyget. Mitt i allt börjar fartyget svänga och bebisen Asmar tappar sin filt. Efter ett tag i havet möts familjerna av en annan båt som är tänkt att ta dem till stranden i Indonesien. Fortfarande skakade och rädda vägrar de att stiga på den båten. På morgonen ser de hajarna som under natten har simmat runt deras båt… I Indonesien arresteras familjerna av polisen som sätter de i förvar på ett ställe som liknar ett stort tomt hus. Familjerna förblir i förvår i flera månader och lider av undernäring, hög luftfuktighet, maskar, icke-dricksvatten och ormar. Familjen Mezher är också nära på att förlora sitt minsta barn Asmar när en lokal kvinna får för sig att försöka ta honom som en gåva. I förvar, lär familjen känna en annan irakisk familj som består av mamma och en treåring son. Elisabeth som är mamman i den andra familjen delar med sig av och berättar ”under vår resa hit som började i Malaysia gick motorn på den båten vi satt i sönder och vi blev utlämnade till vårt öde mitt i havet. Ingen av oss kan simma och på båten fanns inga flytvästar eller liknande. Lägg på det att det regnade något kopiöst den natten också. Mitt i allt detta kom en annan båt och började närma sig vårt håll vilket gav oss hopp. Det slutade med att de fem männen som styrde vår båt hoppade över till den andra båten och lämnade oss ensamma i den trasiga båten. Vi tillbringade en hemsk natt på den båten där de starka vågorna, de slamrande vindarna och hungern dominerade…” Under tiden i förvår försöker några stycken fly till Jakarta men dessa försök blir alla misslyckade. I samma veva öppnar skolorna upp sina dörrar för ett nytt läsår. Familjerna ser hur de glada hoppfulla lokala eleverna börjar bege sig till skolorna och en känsla av sorg och ensamhet tar över familjerna och barnen.