Genom poesin skildrar Elinor Sörensson gärna små ting – sådant som var viktigt för skogsbygdens inbyggare men som idag riskerar att falla i glömska. Även om vi idag inte lever som förr vill hon att vi vårdar viktiga värden i vår gemensamma historia, i skogsfinnarnas marker, liksom i alla fina gamla sköna skogar.

För inte så länge sedan var dessa släktband inget man talade om. Nu var det först som vuxen Elinor Sörensson fick vetskap om sin skogsfinska härkomst. Det var också hennes far som förde över sin kärlek till skogen och Värmland till henne då hon var liten. Hans ord då de klev ur bilen på besök vid Västra Backen i Mangskog, har etsat sig fast: ”Det doftar hemma”. Hon minns hur hon drog ett djup andetag för hon ville känna detsamma.

Idag tillhör de som känner stolthet och vördnad över sitt ursprung.

Vandring på barndoms skogsväg
Vördnadsfullt
rör sig nu
mina vuxensteg

där barnasteg
en gång traskade
på vindlande oändlig
granskogsväg

Mina tankar vandrar
mellan stammarna
till minnesmötet
med porlande vatten

Och där är den
Träbron över vattendraget
Rostgammal traktor bredvid
Kanske var det Johans

I slänten en bykgryta
anfrätt av tidens gång
Ser farmor hukande
kallskölja vid sjökanten
Vid vägens slut
inser jag
min barndoms
Stenbråten
är inte som förut

Se mer på www.fripress.se

Genom poesin skildrar Elinor Sörensson gärna små ting – sådant som var viktigt för skogsbygdens inbyggare men som idag riskerar att falla i glömska. Även om vi idag inte lever som förr vill hon att vi vårdar viktiga värden i vår gemensamma historia, i skogsfinnarnas marker, liksom i alla fina gamla sköna skogar.

För inte så länge sedan var dessa släktband inget man talade om. Nu var det först som vuxen Elinor Sörensson fick vetskap om sin skogsfinska härkomst. Det var också hennes far som förde över sin kärlek till skogen och Värmland till henne då hon var liten. Hans ord då de klev ur bilen på besök vid Västra Backen i Mangskog, har etsat sig fast: ”Det doftar hemma”. Hon minns hur hon drog ett djup andetag för hon ville känna detsamma.

Idag tillhör de som känner stolthet och vördnad över sitt ursprung.

Vandring på barndoms skogsväg
Vördnadsfullt
rör sig nu
mina vuxensteg

där barnasteg
en gång traskade
på vindlande oändlig
granskogsväg

Mina tankar vandrar
mellan stammarna
till minnesmötet
med porlande vatten

Och där är den
Träbron över vattendraget
Rostgammal traktor bredvid
Kanske var det Johans

I slänten en bykgryta
anfrätt av tidens gång
Ser farmor hukande
kallskölja vid sjökanten
Vid vägens slut
inser jag
min barndoms
Stenbråten
är inte som förut

Se mer på www.fripress.se

Genom poesin skildrar Elinor Sörensson gärna små ting – sådant som var viktigt för skogsbygdens inbyggare men som idag riskerar att falla i glömska. Även om vi idag inte lever som förr vill hon att vi vårdar viktiga värden i vår gemensamma historia, i skogsfinnarnas marker, liksom i alla fina gamla sköna skogar.

För inte så länge sedan var dessa släktband inget man talade om. Nu var det först som vuxen Elinor Sörensson fick vetskap om sin skogsfinska härkomst. Det var också hennes far som förde över sin kärlek till skogen och Värmland till henne då hon var liten. Hans ord då de klev ur bilen på besök vid Västra Backen i Mangskog, har etsat sig fast: ”Det doftar hemma”. Hon minns hur hon drog ett djup andetag för hon ville känna detsamma.

Idag tillhör de som känner stolthet och vördnad över sitt ursprung.

Vandring på barndoms skogsväg
Vördnadsfullt
rör sig nu
mina vuxensteg

där barnasteg
en gång traskade
på vindlande oändlig
granskogsväg

Mina tankar vandrar
mellan stammarna
till minnesmötet
med porlande vatten

Och där är den
Träbron över vattendraget
Rostgammal traktor bredvid
Kanske var det Johans

I slänten en bykgryta
anfrätt av tidens gång
Ser farmor hukande
kallskölja vid sjökanten
Vid vägens slut
inser jag
min barndoms
Stenbråten
är inte som förut

Se mer på www.fripress.se