Trettondagsafton

»Shakespeare skrev inte för eftervärlden, lika litet som Mozart gjorde det. Det är därför båda fortfarande lever. Shakespeare skottade in dagsaktualiteter i sina komedier, skvaller, stumpar av populära visor, anspelningar på allt möjligt som kunde intressera hans mycket blandade publik och få den att känna sig initierad. Texten bubblar av fnissningar. Men dem som fnissar ser vi inte längre, de gömmer sig i det förgångna...
Många har översatt Shakespeare av respekt för författaren. Jag vill hellre tro att jag gör det av respekt för hans skådespelare, och för de skådespelare som nu, utan respekt men med trohet, låter deras ord födas på nytt.«
Ur Göran O. Erikssons förord