Tidiage utgivna böcker av Leif Landen i www.prembokproduktion.se Innehåll i boken Teaterdiktare William Congreve ........................................12 Pierre de Marivaux ........................................30 Oliver Goldsmith …………………………...46 Richard Brinsley Butler Sheridan ………......63 Pierre-Augustin Caron de Beaumarchais....... 73 Johann Wolfgang von Goethe …………….. 88 Alfred de Musset ……………………… .. 126 Jaques Offenbach ……………………… 154 Georges Feydeau…………………………..170 Oscar Wilde…………………………… .....189 Luigi Pirandello……………………………218 Bertolt Brecht ………………………… 235 Jean Giraudoux ……………………………262 Jean Anouilh ………………………………286 Inledning I ”Teaterdiktare – tradition och förnyelse” ingår författare som skrivit teaterpjäser men också åstadkommit mycket annat, roma-ner, poesi, i några fall också musik. Deras insatser sträcker sig över en ganska lång tidrymd, från 1700-talets början till slutet av 1900-talet. De har alla uppmärksammats som dramatiker: de eng-elska William Congreve, Oliver Goldsmith och R.B. Sheridan, 1700-talskribenter liksom de franska Pierre Marivaux och Pierre Augustin Caron de Beaumarchais, den tyske Johann Wolfgang von Goethe. Av de följande är en engelsk, Oscar Wilde, och tre franska, Alfred de Musset, Jacques Offenbach och George Feydeau. Närmare vår egen tid och 1900-talet står de senares landsmän Jean Giraudoux och Jean Anouilh liksom tysken Ber-tolt Brecht och italienaren Luigi Pirandello. Alla de nämnda speglar förstås sin samtid och speglas av den. Congreve, Marivaux och Beaumarchais rör sig hemtamt i 1700-talets salonger. De engelska Goldsmith och Sheridan präglades av en mera borgerlig atmosfär och miljö, av cafékulturens dis-kussioner. Goethe knöts ju till den tyska småstaten, på olika sätt ett ensamstående och säreget geni. Detsamma kan kanske sägas om Musset, en avvikare i den franska romantiska traditionen. Det avslutande franska artonhundratalet rymmer musikgeniet Jacques Offenbach och farsens mästare Georges Feydeau, den förre sym-bol för det glada och spirituella nöjeslivet under kejsardömet, den andre för den franska medelklassens behov av farsens frivola un-derhållning. En engelsk motpol blev Oscar Wilde, som utmanade engelsk medelklass genom sin livsstil men också skrev eleganta salongskomedier. I det följande seklet står de franska Giraudoux och Anouilh som representanter för idéer och åsikter i det mo-derna Frankrike. Italienaren Luigi Pirandello och tysken Bertolt Brecht prövade båda nya vägar för teatern. Alla dessa pjäser ger förväntningar genom miljöer och inledande repliker. I Congreves The Way of The world (Människan i sin prydno) befinner sig de två manliga huvudpersonerna i en lokal där de spelar. Fainal sitter med de bästa korten, vill inte fortsätta då den andre, Mr Mirabelle, har försjunkit i tankar. Replikskiftet anspelar på Mirabelles kärleksaffär och syftar framåt på det lyck-liga slut den får. Marivaux´ Le Jeu de l´Amour et du Hazard (Kärlekens försyn) inleds med att Silva deklarerar sin osäkerhet inför ett äktenskap. Hon vill pröva sig fram och besluta på egen hand. Hennes motpart får samma idé. Det blir ett maskspel där de två som blivit be-stämda för varandra genom förklädnad vill övertyga sig om mot-partens känslor. Intrigen i Goldsmiths She stoops to conquer (Friarefällan. Ett lustspel i fem akter) bygger dels på missförståndet att två gentlemen misstar ett privathus för värdshus, dels på hur den at-traktiva unga damen klär sig vid olika tidpunkter. Sheridans The School of Scandal (Skandalskolan) börjar vid Lady Sneerwells frukostbord och hennes samtal med Mr Snake, allt fler ansluter sig och det får väl föreställa den egentliga skandalskolan med skvaller om allt och alla. Så småningom utkristalliseras den quid pro quo scen som är pjäsens höjdpunkt, då först Lady Teazel och sedan hennes man får gömma sig bakom en skärm för att se-dan avslöjas. Beaumarchais´ Figaros bröllop presenterar det stundande bröllo-pet genom att Figaro mäter rum och säng som ska bli hans och Suzannas. Suzanna avslöjar de hinder som läggs ut för dem, miss-tänker grevens planer på en jus primae noctis, det som också blir kärnan i pjäsens handling. Den romantiska komedin hos Musset behöver inte handla om kär-lek, annars den starkaste hävstången för alla intriger. Fantasio in-leds med ett furstligt tillkännagivande av prinsessan Elsebeths bröllop med en prins av Mantoa. Den föreningen blir aldrig av. Fantasio i förklädnad roar henne under pjäsens gång med sinnrika och poetiska fantasier, avskilda från det inrutade vardagslivet, han en narr som lovar att möta henne i ängen med blåklint, då tristessen vill ta överhand. Nästa anhalt i 1800-talet blir med Offenbach och Den sköna He-lena, också den en flykt mot fantasins rymder, en ombildning av myten med tonvikt på det spektakulära, en Helena som villigt finner sig i sitt öde, gudar och gudinnor blandas med folket på en sandstrand innan kriget framför Trojas murar ska ta sin början. Wildes The Importance of being Earnest inleds med verbala parodiska ordlekar som också fortsättningen briljerar med, det som mest förnöjde den aristokratiska publiken. Ren fars visas upp i Feydeaus On purge Bébé. Som ofta hos Feydeau en scen som leder till olika rum lämpliga för sortier. Vi förs in i Follavoine’s arbetsrum. Han sysslar med att i en ordbok söka slå upp Aleuterna, som hans sjuårige son frågat efter. Denne son visas upp i slutscenerna, vägrar att ta avföringsmedel. Kring det kretsar den delikata handlingen, förtätat av gräl mellan Folla-voine och hans hustru Julie. I upplösningen tillspetsas handlingen då affärsvännen Chouxilloux förmås dricka den avförande medi-cinen liksom Follavoine av misstag intar den sedan han oförskyllt utmanats på duell av en annan gäst. Annat kynne äger det börjande 1900-talets två stora, Pirandello och Brecht. Pirandello visar filosofisk läggning. Huvudpersonen i Il Piacere dell´Onesta (Anständighetens vällust: komedi i tre akter.Till svenska 1927), ska rädda situation och anständighet. Han nämner Cartesius, talar om medvetande och verklighet, om anständighet som en abstraktion, den anständighet eller brist på sådan som plågar mor och dotter, Maddalena och Agatha. Dottern ska föda barn som tillkommit utom äktenskapet. Baldovino säger sig stå för abstraktionen, talar om sina olika jag, om djuret inom oss, ”djuret som vi rider”, och om hur han konstruerar sig för att passa in ”på de relationer som ska knytas”, att vi döljer vad vi ärför oss själva. Individens rolltagande skulle bli ett viktigt motiv i Pirandellos författarskap. Med Brecht kom nya idéer för teatern, han kanske mera originell som regissör än som författare. Ouvertyren till Dreigroschenoper (Tolvskillingsoperan)visar projektionsskärmar med titeln på båda sidor och då ridån går upp står skådespelarna obelysta så att man ser denna text. Förspelet återger en marknad i Soho och en Mo-ritatsång om Mackie Messer, båda får aktualisera denna bild: mord, stöld, prostitution, innan första akten börjar, också den med projektionsbilder, nu om Peachums Tiggargarderob, kryckor, rullstolar, plakat med bibelspråk. Denna miljö symboliserar de lägsta klasserna, småningom leds vi över till intrigen med Mackie och hans rivaliserande kvinnor, den som kommer från John Gays Tiggaropera 1728. Giraudoux genombrottsdrama Siegfried för oss till statsrådets kontor, där diverse namngivna storheter som generalen Luden-dorff anmäls. Siegfried arbetar på sin post för en försoning mellan folken. Vi får strax veta att Siegfried söks av sådana som saknat en son försvunnen under kriget. De trådarna leder in i handlingen. Siegfried, egentligen av fransk börd med namnet Jacques, åter-vänder till sitt land och till Geneviève, den kvinna han tidigare varit fäst vid. Anouilhs Le Bal des Voleurs (Tjuvarnas bal) framförs i första ta-blån i en folkpark från 1880-tal. Där finns en estrad med en enda musiker, en klarinettist. Besökarna promenerar. Eva, Lady Hurfs nièce, och Hector, en av tjuvarna, förenas i en kyss. Hector förvirrad ger inledande replik: Hör, man applåderar oss. (”Attention, on nous applaudit”). Uppträdandet syftar på handlingen fram till slutet, då de två älskande har förenats, tjuvarna accepterats. Komedin övergår i fars. Greven har tillkallat en detektiv från Scotland Yard, rycker honom i skägget. Detektiven, visar sig vara musikern från första akten, plockar fram sin klarinett och spelar, alla dansar, även pjäsens agerande. Ett urval böcker av Leif Landen Gränstid – sekelskiftet 1870 -1914 Fransk konst och dikt – vyer från romantiskt 1800-tal Sekelskiftsporträtt – 1900. Essäer om litteratur och konst Carl Michael Bellman – en biografi Gustaf III. En biografi Gudmund Jöran Adlerbeth. En biografi Gustaf III:s Italienska resa 1783-84 Jacob Adlerbeth. The wellknown founder of The Geathish Society Gudmund Jöran Adlerbeth. En biografisk och litteraturhistorisk studie med tonvikt på Poetiska Arbeten 1803 Ett antal noveller, romaner, essäer, kulturjournalistik

Tidiage utgivna böcker av Leif Landen i www.prembokproduktion.se Innehåll i boken Teaterdiktare William Congreve ........................................12 Pierre de Marivaux ........................................30 Oliver Goldsmith …………………………...46 Richard Brinsley Butler Sheridan ………......63 Pierre-Augustin Caron de Beaumarchais....... 73 Johann Wolfgang von Goethe …………….. 88 Alfred de Musset ……………………… .. 126 Jaques Offenbach ……………………… 154 Georges Feydeau…………………………..170 Oscar Wilde…………………………… .....189 Luigi Pirandello……………………………218 Bertolt Brecht ………………………… 235 Jean Giraudoux ……………………………262 Jean Anouilh ………………………………286 Inledning I ”Teaterdiktare – tradition och förnyelse” ingår författare som skrivit teaterpjäser men också åstadkommit mycket annat, roma-ner, poesi, i några fall också musik. Deras insatser sträcker sig över en ganska lång tidrymd, från 1700-talets början till slutet av 1900-talet. De har alla uppmärksammats som dramatiker: de eng-elska William Congreve, Oliver Goldsmith och R.B. Sheridan, 1700-talskribenter liksom de franska Pierre Marivaux och Pierre Augustin Caron de Beaumarchais, den tyske Johann Wolfgang von Goethe. Av de följande är en engelsk, Oscar Wilde, och tre franska, Alfred de Musset, Jacques Offenbach och George Feydeau. Närmare vår egen tid och 1900-talet står de senares landsmän Jean Giraudoux och Jean Anouilh liksom tysken Ber-tolt Brecht och italienaren Luigi Pirandello. Alla de nämnda speglar förstås sin samtid och speglas av den. Congreve, Marivaux och Beaumarchais rör sig hemtamt i 1700-talets salonger. De engelska Goldsmith och Sheridan präglades av en mera borgerlig atmosfär och miljö, av cafékulturens dis-kussioner. Goethe knöts ju till den tyska småstaten, på olika sätt ett ensamstående och säreget geni. Detsamma kan kanske sägas om Musset, en avvikare i den franska romantiska traditionen. Det avslutande franska artonhundratalet rymmer musikgeniet Jacques Offenbach och farsens mästare Georges Feydeau, den förre sym-bol för det glada och spirituella nöjeslivet under kejsardömet, den andre för den franska medelklassens behov av farsens frivola un-derhållning. En engelsk motpol blev Oscar Wilde, som utmanade engelsk medelklass genom sin livsstil men också skrev eleganta salongskomedier. I det följande seklet står de franska Giraudoux och Anouilh som representanter för idéer och åsikter i det mo-derna Frankrike. Italienaren Luigi Pirandello och tysken Bertolt Brecht prövade båda nya vägar för teatern. Alla dessa pjäser ger förväntningar genom miljöer och inledande repliker. I Congreves The Way of The world (Människan i sin prydno) befinner sig de två manliga huvudpersonerna i en lokal där de spelar. Fainal sitter med de bästa korten, vill inte fortsätta då den andre, Mr Mirabelle, har försjunkit i tankar. Replikskiftet anspelar på Mirabelles kärleksaffär och syftar framåt på det lyck-liga slut den får. Marivaux´ Le Jeu de l´Amour et du Hazard (Kärlekens försyn) inleds med att Silva deklarerar sin osäkerhet inför ett äktenskap. Hon vill pröva sig fram och besluta på egen hand. Hennes motpart får samma idé. Det blir ett maskspel där de två som blivit be-stämda för varandra genom förklädnad vill övertyga sig om mot-partens känslor. Intrigen i Goldsmiths She stoops to conquer (Friarefällan. Ett lustspel i fem akter) bygger dels på missförståndet att två gentlemen misstar ett privathus för värdshus, dels på hur den at-traktiva unga damen klär sig vid olika tidpunkter. Sheridans The School of Scandal (Skandalskolan) börjar vid Lady Sneerwells frukostbord och hennes samtal med Mr Snake, allt fler ansluter sig och det får väl föreställa den egentliga skandalskolan med skvaller om allt och alla. Så småningom utkristalliseras den quid pro quo scen som är pjäsens höjdpunkt, då först Lady Teazel och sedan hennes man får gömma sig bakom en skärm för att se-dan avslöjas. Beaumarchais´ Figaros bröllop presenterar det stundande bröllo-pet genom att Figaro mäter rum och säng som ska bli hans och Suzannas. Suzanna avslöjar de hinder som läggs ut för dem, miss-tänker grevens planer på en jus primae noctis, det som också blir kärnan i pjäsens handling. Den romantiska komedin hos Musset behöver inte handla om kär-lek, annars den starkaste hävstången för alla intriger. Fantasio in-leds med ett furstligt tillkännagivande av prinsessan Elsebeths bröllop med en prins av Mantoa. Den föreningen blir aldrig av. Fantasio i förklädnad roar henne under pjäsens gång med sinnrika och poetiska fantasier, avskilda från det inrutade vardagslivet, han en narr som lovar att möta henne i ängen med blåklint, då tristessen vill ta överhand. Nästa anhalt i 1800-talet blir med Offenbach och Den sköna He-lena, också den en flykt mot fantasins rymder, en ombildning av myten med tonvikt på det spektakulära, en Helena som villigt finner sig i sitt öde, gudar och gudinnor blandas med folket på en sandstrand innan kriget framför Trojas murar ska ta sin början. Wildes The Importance of being Earnest inleds med verbala parodiska ordlekar som också fortsättningen briljerar med, det som mest förnöjde den aristokratiska publiken. Ren fars visas upp i Feydeaus On purge Bébé. Som ofta hos Feydeau en scen som leder till olika rum lämpliga för sortier. Vi förs in i Follavoine’s arbetsrum. Han sysslar med att i en ordbok söka slå upp Aleuterna, som hans sjuårige son frågat efter. Denne son visas upp i slutscenerna, vägrar att ta avföringsmedel. Kring det kretsar den delikata handlingen, förtätat av gräl mellan Folla-voine och hans hustru Julie. I upplösningen tillspetsas handlingen då affärsvännen Chouxilloux förmås dricka den avförande medi-cinen liksom Follavoine av misstag intar den sedan han oförskyllt utmanats på duell av en annan gäst. Annat kynne äger det börjande 1900-talets två stora, Pirandello och Brecht. Pirandello visar filosofisk läggning. Huvudpersonen i Il Piacere dell´Onesta (Anständighetens vällust: komedi i tre akter.Till svenska 1927), ska rädda situation och anständighet. Han nämner Cartesius, talar om medvetande och verklighet, om anständighet som en abstraktion, den anständighet eller brist på sådan som plågar mor och dotter, Maddalena och Agatha. Dottern ska föda barn som tillkommit utom äktenskapet. Baldovino säger sig stå för abstraktionen, talar om sina olika jag, om djuret inom oss, ”djuret som vi rider”, och om hur han konstruerar sig för att passa in ”på de relationer som ska knytas”, att vi döljer vad vi ärför oss själva. Individens rolltagande skulle bli ett viktigt motiv i Pirandellos författarskap. Med Brecht kom nya idéer för teatern, han kanske mera originell som regissör än som författare. Ouvertyren till Dreigroschenoper (Tolvskillingsoperan)visar projektionsskärmar med titeln på båda sidor och då ridån går upp står skådespelarna obelysta så att man ser denna text. Förspelet återger en marknad i Soho och en Mo-ritatsång om Mackie Messer, båda får aktualisera denna bild: mord, stöld, prostitution, innan första akten börjar, också den med projektionsbilder, nu om Peachums Tiggargarderob, kryckor, rullstolar, plakat med bibelspråk. Denna miljö symboliserar de lägsta klasserna, småningom leds vi över till intrigen med Mackie och hans rivaliserande kvinnor, den som kommer från John Gays Tiggaropera 1728. Giraudoux genombrottsdrama Siegfried för oss till statsrådets kontor, där diverse namngivna storheter som generalen Luden-dorff anmäls. Siegfried arbetar på sin post för en försoning mellan folken. Vi får strax veta att Siegfried söks av sådana som saknat en son försvunnen under kriget. De trådarna leder in i handlingen. Siegfried, egentligen av fransk börd med namnet Jacques, åter-vänder till sitt land och till Geneviève, den kvinna han tidigare varit fäst vid. Anouilhs Le Bal des Voleurs (Tjuvarnas bal) framförs i första ta-blån i en folkpark från 1880-tal. Där finns en estrad med en enda musiker, en klarinettist. Besökarna promenerar. Eva, Lady Hurfs nièce, och Hector, en av tjuvarna, förenas i en kyss. Hector förvirrad ger inledande replik: Hör, man applåderar oss. (”Attention, on nous applaudit”). Uppträdandet syftar på handlingen fram till slutet, då de två älskande har förenats, tjuvarna accepterats. Komedin övergår i fars. Greven har tillkallat en detektiv från Scotland Yard, rycker honom i skägget. Detektiven, visar sig vara musikern från första akten, plockar fram sin klarinett och spelar, alla dansar, även pjäsens agerande. Ett urval böcker av Leif Landen Gränstid – sekelskiftet 1870 -1914 Fransk konst och dikt – vyer från romantiskt 1800-tal Sekelskiftsporträtt – 1900. Essäer om litteratur och konst Carl Michael Bellman – en biografi Gustaf III. En biografi Gudmund Jöran Adlerbeth. En biografi Gustaf III:s Italienska resa 1783-84 Jacob Adlerbeth. The wellknown founder of The Geathish Society Gudmund Jöran Adlerbeth. En biografisk och litteraturhistorisk studie med tonvikt på Poetiska Arbeten 1803 Ett antal noveller, romaner, essäer, kulturjournalistik

Tidiage utgivna böcker av Leif Landen i www.prembokproduktion.se Innehåll i boken Teaterdiktare William Congreve ........................................12 Pierre de Marivaux ........................................30 Oliver Goldsmith …………………………...46 Richard Brinsley Butler Sheridan ………......63 Pierre-Augustin Caron de Beaumarchais....... 73 Johann Wolfgang von Goethe …………….. 88 Alfred de Musset ……………………… .. 126 Jaques Offenbach ……………………… 154 Georges Feydeau…………………………..170 Oscar Wilde…………………………… .....189 Luigi Pirandello……………………………218 Bertolt Brecht ………………………… 235 Jean Giraudoux ……………………………262 Jean Anouilh ………………………………286 Inledning I ”Teaterdiktare – tradition och förnyelse” ingår författare som skrivit teaterpjäser men också åstadkommit mycket annat, roma-ner, poesi, i några fall också musik. Deras insatser sträcker sig över en ganska lång tidrymd, från 1700-talets början till slutet av 1900-talet. De har alla uppmärksammats som dramatiker: de eng-elska William Congreve, Oliver Goldsmith och R.B. Sheridan, 1700-talskribenter liksom de franska Pierre Marivaux och Pierre Augustin Caron de Beaumarchais, den tyske Johann Wolfgang von Goethe. Av de följande är en engelsk, Oscar Wilde, och tre franska, Alfred de Musset, Jacques Offenbach och George Feydeau. Närmare vår egen tid och 1900-talet står de senares landsmän Jean Giraudoux och Jean Anouilh liksom tysken Ber-tolt Brecht och italienaren Luigi Pirandello. Alla de nämnda speglar förstås sin samtid och speglas av den. Congreve, Marivaux och Beaumarchais rör sig hemtamt i 1700-talets salonger. De engelska Goldsmith och Sheridan präglades av en mera borgerlig atmosfär och miljö, av cafékulturens dis-kussioner. Goethe knöts ju till den tyska småstaten, på olika sätt ett ensamstående och säreget geni. Detsamma kan kanske sägas om Musset, en avvikare i den franska romantiska traditionen. Det avslutande franska artonhundratalet rymmer musikgeniet Jacques Offenbach och farsens mästare Georges Feydeau, den förre sym-bol för det glada och spirituella nöjeslivet under kejsardömet, den andre för den franska medelklassens behov av farsens frivola un-derhållning. En engelsk motpol blev Oscar Wilde, som utmanade engelsk medelklass genom sin livsstil men också skrev eleganta salongskomedier. I det följande seklet står de franska Giraudoux och Anouilh som representanter för idéer och åsikter i det mo-derna Frankrike. Italienaren Luigi Pirandello och tysken Bertolt Brecht prövade båda nya vägar för teatern. Alla dessa pjäser ger förväntningar genom miljöer och inledande repliker. I Congreves The Way of The world (Människan i sin prydno) befinner sig de två manliga huvudpersonerna i en lokal där de spelar. Fainal sitter med de bästa korten, vill inte fortsätta då den andre, Mr Mirabelle, har försjunkit i tankar. Replikskiftet anspelar på Mirabelles kärleksaffär och syftar framåt på det lyck-liga slut den får. Marivaux´ Le Jeu de l´Amour et du Hazard (Kärlekens försyn) inleds med att Silva deklarerar sin osäkerhet inför ett äktenskap. Hon vill pröva sig fram och besluta på egen hand. Hennes motpart får samma idé. Det blir ett maskspel där de två som blivit be-stämda för varandra genom förklädnad vill övertyga sig om mot-partens känslor. Intrigen i Goldsmiths She stoops to conquer (Friarefällan. Ett lustspel i fem akter) bygger dels på missförståndet att två gentlemen misstar ett privathus för värdshus, dels på hur den at-traktiva unga damen klär sig vid olika tidpunkter. Sheridans The School of Scandal (Skandalskolan) börjar vid Lady Sneerwells frukostbord och hennes samtal med Mr Snake, allt fler ansluter sig och det får väl föreställa den egentliga skandalskolan med skvaller om allt och alla. Så småningom utkristalliseras den quid pro quo scen som är pjäsens höjdpunkt, då först Lady Teazel och sedan hennes man får gömma sig bakom en skärm för att se-dan avslöjas. Beaumarchais´ Figaros bröllop presenterar det stundande bröllo-pet genom att Figaro mäter rum och säng som ska bli hans och Suzannas. Suzanna avslöjar de hinder som läggs ut för dem, miss-tänker grevens planer på en jus primae noctis, det som också blir kärnan i pjäsens handling. Den romantiska komedin hos Musset behöver inte handla om kär-lek, annars den starkaste hävstången för alla intriger. Fantasio in-leds med ett furstligt tillkännagivande av prinsessan Elsebeths bröllop med en prins av Mantoa. Den föreningen blir aldrig av. Fantasio i förklädnad roar henne under pjäsens gång med sinnrika och poetiska fantasier, avskilda från det inrutade vardagslivet, han en narr som lovar att möta henne i ängen med blåklint, då tristessen vill ta överhand. Nästa anhalt i 1800-talet blir med Offenbach och Den sköna He-lena, också den en flykt mot fantasins rymder, en ombildning av myten med tonvikt på det spektakulära, en Helena som villigt finner sig i sitt öde, gudar och gudinnor blandas med folket på en sandstrand innan kriget framför Trojas murar ska ta sin början. Wildes The Importance of being Earnest inleds med verbala parodiska ordlekar som också fortsättningen briljerar med, det som mest förnöjde den aristokratiska publiken. Ren fars visas upp i Feydeaus On purge Bébé. Som ofta hos Feydeau en scen som leder till olika rum lämpliga för sortier. Vi förs in i Follavoine’s arbetsrum. Han sysslar med att i en ordbok söka slå upp Aleuterna, som hans sjuårige son frågat efter. Denne son visas upp i slutscenerna, vägrar att ta avföringsmedel. Kring det kretsar den delikata handlingen, förtätat av gräl mellan Folla-voine och hans hustru Julie. I upplösningen tillspetsas handlingen då affärsvännen Chouxilloux förmås dricka den avförande medi-cinen liksom Follavoine av misstag intar den sedan han oförskyllt utmanats på duell av en annan gäst. Annat kynne äger det börjande 1900-talets två stora, Pirandello och Brecht. Pirandello visar filosofisk läggning. Huvudpersonen i Il Piacere dell´Onesta (Anständighetens vällust: komedi i tre akter.Till svenska 1927), ska rädda situation och anständighet. Han nämner Cartesius, talar om medvetande och verklighet, om anständighet som en abstraktion, den anständighet eller brist på sådan som plågar mor och dotter, Maddalena och Agatha. Dottern ska föda barn som tillkommit utom äktenskapet. Baldovino säger sig stå för abstraktionen, talar om sina olika jag, om djuret inom oss, ”djuret som vi rider”, och om hur han konstruerar sig för att passa in ”på de relationer som ska knytas”, att vi döljer vad vi ärför oss själva. Individens rolltagande skulle bli ett viktigt motiv i Pirandellos författarskap. Med Brecht kom nya idéer för teatern, han kanske mera originell som regissör än som författare. Ouvertyren till Dreigroschenoper (Tolvskillingsoperan)visar projektionsskärmar med titeln på båda sidor och då ridån går upp står skådespelarna obelysta så att man ser denna text. Förspelet återger en marknad i Soho och en Mo-ritatsång om Mackie Messer, båda får aktualisera denna bild: mord, stöld, prostitution, innan första akten börjar, också den med projektionsbilder, nu om Peachums Tiggargarderob, kryckor, rullstolar, plakat med bibelspråk. Denna miljö symboliserar de lägsta klasserna, småningom leds vi över till intrigen med Mackie och hans rivaliserande kvinnor, den som kommer från John Gays Tiggaropera 1728. Giraudoux genombrottsdrama Siegfried för oss till statsrådets kontor, där diverse namngivna storheter som generalen Luden-dorff anmäls. Siegfried arbetar på sin post för en försoning mellan folken. Vi får strax veta att Siegfried söks av sådana som saknat en son försvunnen under kriget. De trådarna leder in i handlingen. Siegfried, egentligen av fransk börd med namnet Jacques, åter-vänder till sitt land och till Geneviève, den kvinna han tidigare varit fäst vid. Anouilhs Le Bal des Voleurs (Tjuvarnas bal) framförs i första ta-blån i en folkpark från 1880-tal. Där finns en estrad med en enda musiker, en klarinettist. Besökarna promenerar. Eva, Lady Hurfs nièce, och Hector, en av tjuvarna, förenas i en kyss. Hector förvirrad ger inledande replik: Hör, man applåderar oss. (”Attention, on nous applaudit”). Uppträdandet syftar på handlingen fram till slutet, då de två älskande har förenats, tjuvarna accepterats. Komedin övergår i fars. Greven har tillkallat en detektiv från Scotland Yard, rycker honom i skägget. Detektiven, visar sig vara musikern från första akten, plockar fram sin klarinett och spelar, alla dansar, även pjäsens agerande. Ett urval böcker av Leif Landen Gränstid – sekelskiftet 1870 -1914 Fransk konst och dikt – vyer från romantiskt 1800-tal Sekelskiftsporträtt – 1900. Essäer om litteratur och konst Carl Michael Bellman – en biografi Gustaf III. En biografi Gudmund Jöran Adlerbeth. En biografi Gustaf III:s Italienska resa 1783-84 Jacob Adlerbeth. The wellknown founder of The Geathish Society Gudmund Jöran Adlerbeth. En biografisk och litteraturhistorisk studie med tonvikt på Poetiska Arbeten 1803 Ett antal noveller, romaner, essäer, kulturjournalistik