När grundar en persons underlåtenhet ett straffrättsligt ansvar? Frågan har länge stått i centrum för den allmänna straffrätten och har traditionellt besvarats utifrån två konkurrerande förklaringsmodeller: den formella rättspliktsläran och garantläran. Båda läror belyser grundläggande aspekter av underlåtenhetsansvaret. Ingen av dem ger dock på egen hand en tillfredsställande förklaring av garantansvarets normativa grunder och gränser.

I den här boken utvecklas en formell-materiell garantlära som består i en syntes mellan den formella rättspliktsläran och garantläran. Syftet är att formulera ett sammanhållet normativt ramverk som förenar lärornas bärande insikter, bevarar deras respektive förklaringsvärden och samtidigt hanterar de principiella svårigheter som kännetecknar dem var för sig.

Undersökningen är norm- och legitimationsteoretisk. Med förankring i svensk straffrätt och i dialog med nordisk, tysk och spansk rätt analyseras de normativa förutsättningarna för garantansvar och de skäl som motiverar dess erkännande och begränsning. Den teoretiska analysen syftar till att utveckla en teori om garantansvaret som kan tjäna som principiell utgångspunkt för förståelsen och tillämpningen av underlåtenhetsansvaret.