Sommar i Småland

Betande kor är numera sällsynta i Småland, men ännu finns de röda stugorna, de näckrossmyckade gölarna med speglande moln. Det är nästan så att jag måste fråga mig om det är schablonen av landskapet jag tycker bäst om. Samtidigt inser jag att klichén är något dött, endast ett titthål mot historien: tomma rum där ljus läggs till ljus i lager omgivna av tystnad. Människorna har flyttat härifrån och utflyttningen pågår än. Romantiserar jag det förgångna och ser idyll i umbäranden, fattigdom, smuts, okunnighet och förtryck? Ja, min bild av den småländska landsbygden (åtminstone i denna bok; knappast i en skildring jag tidigare gjorde om torparna och deras liv) är utan tvekan nostalgisk, en Lönnebergaversion med hagar och betande kor. Här låtsas jag således att ämnet Småland är fritt från komplikationer. Som världen ser ut kan man kanske ha råd att unna sig en tillfällig harmoni och försoning i vetskap om livets flyktighet i ett liv där så mycket aldrig blir av. Dessutom är min känsla för naturen så stark att jag känner mig hemma i miljöer som den är på god väg att ta tillbaka. När jag rannsakar mitt medvetande förstår jag att jag har samlat bilder och intryck, vilka sammantaget gett mig en bild av Småland. Jag tror förresten att även de fattiga 1800-talsmänniskorna ibland fann glädje i sina liv.

Min bild av Småland är naturligtvis en metafor för det verkliga landskapet. Jag kan lämpligen kalla den mitt Småland. Något annat Småland känner jag inte. Men genom alla år av småländska upplevelser löper, mer eller mindre berättigat, den föreställningen att Småland är en sinnebild av något lantligt och okorrumperat. Den bilden har sannolikt vuxit fram ur provinsens forna fattigdom. Linné var kanske den förste auktoriteten som på allvar lovprisade Småland. Han brukar beskrivas som den internationellt mest kända svensken och smålänningen. Hans blomma, linnean, är Smålands landskapsväxt. Astrid Lindgren och Vilhelm Moberg är två andra som utmejslat bilden av Småland. Albert Engström, fördomarnas karikatyrtecknare, psalmdiktaren Lina Sandell och hembygdens skald Pär Lagerkvist ska också nämnas, liksom Ingvar Kamprad och frihetshjälten Nils Dacke. Den senare har till sist vunnit Dackefejden och står nu som en symbol för uppror mot centralmakt och byråkrati. Men kanske är Linnéa Andrén den som mer än någon annan skapat bilden av Småland med sin "nationalsång" där stugan lyser röd bak hängbjörkens slöja. Den bilden är nog den vackraste jag vet av Småland. Heja Linnéa!

Det tycks mig som om jag långsamt genom åren kommit till mina platser i landskapet. Himlen är oändligt hög över Småland och där är alltid sommar, åtminstone när jag tänker tillbaka på mitt halvsekel i landskapet. Det var avgörande för den här bokens titel. Och långt tillbaka i ett förlorat fjärran står det jag aldrig haft och väntar. Det tror jag alldeles bestämt.