Som nyanserna på min favorittavla

”Det här är en diktsamling som bottnar i både nödvändighet och ärlighet, inte minst det gör att man som läsare verkligen kan uppleva närvaron av en högst personlig röst. Dikterna är skenbart enkla i sitt tilltal. De tätas från insidan av det egna jagets mörker, för att efterhand spricka upp i ljus, närapå som ett frö i en tung mylla. Det är död som ger liv, likaså en frånvaro som skapar närvaro.” – Kristian Lundberg (ur bokens efterord)

Kärlekens ”längtansblick” och vägran att underkasta sig döden genomsyrar denna bok, vilken blandar läst och levd erfarenhet med ren fantasi. Ibland åkallas Orfeus-myten, ibland dunsar dikterna ner i kvinnomisshandel, tvångsvård och cancerbesked.

Ann-Helén Andersson, född 1979, har en bakgrund som litteraturvetare och har disputerat på en avhandling om Kristina Lugns författarskap. På senare år har hon ägnat sig åt skönlitterärt skrivande och publicerat dikter och debattartiklar i olika kulturtidskrifter och dagstidningar. Detta är hennes skönlitterära debut.

”Om jag vore

en prosaisk realist

skulle jag kort konstatera att dödsfallet

skedde vid 17 års ålder

skulle jag för länge sedan glömt bort

och traskat vidare

konsumerat kramar

lösviktsgodis sex med bäst före-datum

som tycks vara så populärt.

Men nu är jag som jag är.

För övrigt förstår ändå ingen

av terapeuterna.

Ingen av dem talar det språk

jag och Allrakäraste Vännen Min delade.”