Solveig och jag

Harry har en kompis.
Det är Solveig.

De brukar hänga bakom basketplanket.
Det fina med Solveig är att hon alltid är där.
Även om hon inte syns så finns hon, alldeles bakom molnen.

På väg till planket behöver Harry ha koll. 
Cyklar flyger fram över skolgården. 
Plötsligt händer något som kan förändra allting.

Solveig och jag är en berättelse om att känna sig ensam, men också om att våga, och kanske hitta en ny vän.
Bilderna är varmt illustrerade med kaffe och te.

BTJ ger boken ett bra betyg

" [...] Solveig och jag är en enkel berättelse som utspelas någon timme under en del av huvudpersonen Harrys skoldag. Harry saknar sin kompis Simon som flyttat.

[...] Som tur är finns Solveig till hans hjälp. Hon hjälper honom genom skoldagarna, lyssnar och följer med honom till hemliga kojan. Ibland syns hon och ibland gömmer hon sig bakom molnen, men hon finns där alltid. Just den här rasten händer något som bådar gott. [...]

Texten mär skriven i jagform och Harry är lätt att identifiera i bilderna. Dessa är tydliga i igenkännbar skolmiljö. Färgerna är tunna och ljusa, ofta i kaffe- och tenyanser. Språket i presens är kortfattat och lätt att läsa högt.

Berättelsen är skriven ur ett barns perspektiv om att känna ensamhet och vemod men också om vägar ut, att rent av hitta en ny vän. [...] "

Lektör Tine Billing, BTJ-häfte nr 3, 2024