Skammens boning

I ett litet hus i Härnösand bor Doris med sina föräldrar. Det är 1950-tal och folkhem, och Doris har långt, ljust hår och Amerikaklänningar. Men hon får inte le så att de trasiga, bruna tänderna syns, hon får inte berätta att pappa dricker Elakt vatten och att hon och mamma måste smyga till grannarnas tvättstuga om nätterna för att kunna tvätta, och på vintern är det is på vattenhinken i köket om morgnarna, eftersom elden har brunnit ut under natten. Det är många gånger släkten som blir räddningen för barnet Doris mostrarna som skickar presenter och tar hand om henne på sommarlovet, mormodern som dött innan Doris föddes, men som blir en förebild för henne. Samtidigt finns där mörka hemligheter: farbrodern som tog livet av sig, farmodern som ströp sitt förstfödda barn. Skammens boning är en självbiografisk berättelse om en uppväxt i Härnösand under femtio- och sextiotalen. Det är en krönika över det Fattigsverige som dröjde sig kvar långt in i modern tid, och om en ganska vanlig svensk släkt. Men det är också en historia om att överleva och att hitta sig själv. Skammens boning är en bok som går rätt in i hjärtat och som kan påminna om Elsie Johanssons romaner och om Frank McCourts Ängeln på sjunde trappsteget.