“Det fanns vissa för vilka livsljuset bara var en skimrande illusion: dessa var de hånfulla med sina fördömda händer, pariorna, som skräcken jagade över gatorna, mördare och folk som var brännmärkta. Dessa utgjorde samfundet, och även Severin tillhörde det.” Paul Leppin (1878-1945) var en av den tjeckiska dekadansens frontfigurer under den första halvan av 1900-talet. Max Brod kallade honom för “den eviga förtvivlans poet, på en och samma gång djävulens tjänare och madonnans tillbedjare“. Hans mörka vision av ett Prag fyllt av karaktärer på vansinnets rand, människor som driver omkring likt vålnader i natten, den ödesmättade atmosfären, undergångsstämningen och det erotiska innehållet i hans romaner, drabbar än idag läsaren med oförminskad styrka. Med Severins resa in i mörkret (1914), hans mästerverk, presenteras Leppin för första gången på svenska.

“Det fanns vissa för vilka livsljuset bara var en skimrande illusion: dessa var de hånfulla med sina fördömda händer, pariorna, som skräcken jagade över gatorna, mördare och folk som var brännmärkta. Dessa utgjorde samfundet, och även Severin tillhörde det.” Paul Leppin (1878-1945) var en av den tjeckiska dekadansens frontfigurer under den första halvan av 1900-talet. Max Brod kallade honom för “den eviga förtvivlans poet, på en och samma gång djävulens tjänare och madonnans tillbedjare“. Hans mörka vision av ett Prag fyllt av karaktärer på vansinnets rand, människor som driver omkring likt vålnader i natten, den ödesmättade atmosfären, undergångsstämningen och det erotiska innehållet i hans romaner, drabbar än idag läsaren med oförminskad styrka. Med Severins resa in i mörkret (1914), hans mästerverk, presenteras Leppin för första gången på svenska.

“Det fanns vissa för vilka livsljuset bara var en skimrande illusion: dessa var de hånfulla med sina fördömda händer, pariorna, som skräcken jagade över gatorna, mördare och folk som var brännmärkta. Dessa utgjorde samfundet, och även Severin tillhörde det.” Paul Leppin (1878-1945) var en av den tjeckiska dekadansens frontfigurer under den första halvan av 1900-talet. Max Brod kallade honom för “den eviga förtvivlans poet, på en och samma gång djävulens tjänare och madonnans tillbedjare“. Hans mörka vision av ett Prag fyllt av karaktärer på vansinnets rand, människor som driver omkring likt vålnader i natten, den ödesmättade atmosfären, undergångsstämningen och det erotiska innehållet i hans romaner, drabbar än idag läsaren med oförminskad styrka. Med Severins resa in i mörkret (1914), hans mästerverk, presenteras Leppin för första gången på svenska.