Detta att ge röst är ett band som följt genom livet, inspirera, lyfta fram, ge en möjlighet, visa det unika i våra liv. Här är det ett program att arbeta utifrån, det känns vant och äkta. Men rollerna är omvända –de unga ger de äldre en röst. Min blir möjligheten att gå fram och formulera frågan om vad jag skulle nämna om hela världen lyssnade.. Till min förvåning hörs min röst tala om kärlek och broderskap. Är det vad som framstod som viktigast? Inte kampen och striden, eller kunskapen och intelligensen. Var det så här enkelt? Tänker på min far som brukade tala om hur enkelt livet egentligen var. Han upphörde aldrig att upprepa det. För varje gång fastnade en lite smula på våra pannben och bildade en varm skorpa som påminde om hans familj och hans föräldrars toleranta sinnelag. Vi sitter i samma bår – vi måste inse att världen är ändlig, den har gränser och vi befinner oss alla inom dessa. Det är den båt vi alla sitter i. Jag får en fråga att ställa till publiken, kanske är det en fråga för hela mänskligheten, kanske skulle man kunna ställa den om alla lyssnade, javisst kunde man det, frågan lyder på följande vis; Varför skäms man om man gråter offentligt på spårvagnen när man är ledsen? Svaret skulle kunna vara att det sociala livet tvingar oss att hålla en mask i sociala rum och att detta skapar ett avstånd mellan oss. Men är det hela sanningen? Är vi inte beroende av våra masker? Problemet är inte frågan, det gäller framställningen, min röst låter arg, upprörd, den förmår inte bli sårad, ensam ledsen, någonstans finns en glipa i den dramatiska erfarenheten. Men den delas av många. Lars Kromsten har skrivit flera böcker om kreativt estetiskt arbete. Detta är några dagboksanteckningar runt erfarenheter från ett alternativt kulturprojekt i Göteborg, Scenisk gestaltning betraktas här i relation till livsomvandlingar och betydelsen av att ingå i olika gemenskaper.

Detta att ge röst är ett band som följt genom livet, inspirera, lyfta fram, ge en möjlighet, visa det unika i våra liv. Här är det ett program att arbeta utifrån, det känns vant och äkta. Men rollerna är omvända –de unga ger de äldre en röst. Min blir möjligheten att gå fram och formulera frågan om vad jag skulle nämna om hela världen lyssnade.. Till min förvåning hörs min röst tala om kärlek och broderskap. Är det vad som framstod som viktigast? Inte kampen och striden, eller kunskapen och intelligensen. Var det så här enkelt? Tänker på min far som brukade tala om hur enkelt livet egentligen var. Han upphörde aldrig att upprepa det. För varje gång fastnade en lite smula på våra pannben och bildade en varm skorpa som påminde om hans familj och hans föräldrars toleranta sinnelag. Vi sitter i samma bår – vi måste inse att världen är ändlig, den har gränser och vi befinner oss alla inom dessa. Det är den båt vi alla sitter i. Jag får en fråga att ställa till publiken, kanske är det en fråga för hela mänskligheten, kanske skulle man kunna ställa den om alla lyssnade, javisst kunde man det, frågan lyder på följande vis; Varför skäms man om man gråter offentligt på spårvagnen när man är ledsen? Svaret skulle kunna vara att det sociala livet tvingar oss att hålla en mask i sociala rum och att detta skapar ett avstånd mellan oss. Men är det hela sanningen? Är vi inte beroende av våra masker? Problemet är inte frågan, det gäller framställningen, min röst låter arg, upprörd, den förmår inte bli sårad, ensam ledsen, någonstans finns en glipa i den dramatiska erfarenheten. Men den delas av många. Lars Kromsten har skrivit flera böcker om kreativt estetiskt arbete. Detta är några dagboksanteckningar runt erfarenheter från ett alternativt kulturprojekt i Göteborg, Scenisk gestaltning betraktas här i relation till livsomvandlingar och betydelsen av att ingå i olika gemenskaper.

Detta att ge röst är ett band som följt genom livet, inspirera, lyfta fram, ge en möjlighet, visa det unika i våra liv. Här är det ett program att arbeta utifrån, det känns vant och äkta. Men rollerna är omvända –de unga ger de äldre en röst. Min blir möjligheten att gå fram och formulera frågan om vad jag skulle nämna om hela världen lyssnade.. Till min förvåning hörs min röst tala om kärlek och broderskap. Är det vad som framstod som viktigast? Inte kampen och striden, eller kunskapen och intelligensen. Var det så här enkelt? Tänker på min far som brukade tala om hur enkelt livet egentligen var. Han upphörde aldrig att upprepa det. För varje gång fastnade en lite smula på våra pannben och bildade en varm skorpa som påminde om hans familj och hans föräldrars toleranta sinnelag. Vi sitter i samma bår – vi måste inse att världen är ändlig, den har gränser och vi befinner oss alla inom dessa. Det är den båt vi alla sitter i. Jag får en fråga att ställa till publiken, kanske är det en fråga för hela mänskligheten, kanske skulle man kunna ställa den om alla lyssnade, javisst kunde man det, frågan lyder på följande vis; Varför skäms man om man gråter offentligt på spårvagnen när man är ledsen? Svaret skulle kunna vara att det sociala livet tvingar oss att hålla en mask i sociala rum och att detta skapar ett avstånd mellan oss. Men är det hela sanningen? Är vi inte beroende av våra masker? Problemet är inte frågan, det gäller framställningen, min röst låter arg, upprörd, den förmår inte bli sårad, ensam ledsen, någonstans finns en glipa i den dramatiska erfarenheten. Men den delas av många. Lars Kromsten har skrivit flera böcker om kreativt estetiskt arbete. Detta är några dagboksanteckningar runt erfarenheter från ett alternativt kulturprojekt i Göteborg, Scenisk gestaltning betraktas här i relation till livsomvandlingar och betydelsen av att ingå i olika gemenskaper.