Purpurhägern

Giorgio Bassanis sista roman – en mörk och koncentrerad Ferraraklassiker

En kall vintermorgon 1947 lämnar den fyrtiofemårige Edgardo Limentani sitt hem i Ferrara för en dags jakt ute i Po-deltats dimmiga landskap. Han är förmögen, gift och far till en liten dotter, men känner sig alltmer främmande inför sitt eget liv. Det som skulle ha varit en vanlig utflykt blir i stället en lång färd genom minnen, missräkningar och en växande känsla av att stå utanför allt.

Under jakten ser Edgardo en skottskadad purpurhäger kämpa för att hålla sig i luften. Synen av fågeln träffar honom med oväntad kraft. I dess utsatthet känner han igen något av sig själv, och under dagens fortsatta färd genom Codigoro och landsbygden kring Ferrara börjar världen omkring honom förändras.

Purpurhägern [L airone, 1968] är Giorgio Bassanis sista roman och den femte delen i hans stora Ferrara-svit. Med ett stramt, närmast filmiskt berättande skildrar Bassani en enda dag i en människas liv och låter de yttre detaljerna – dimman, vattnet, fåglarna, de ödsliga vinterlandskapen – spegla en allt djupare existentiell isolering. Romanen belönades med Premio Campiello 1969 och hör till de mörkaste och mest koncentrerade verken i Bassanis Ferrara-värld.

I översättning av Ingrid Börge.

GIORGIO BASSANI [1916–2000] var en italiensk författare och poet, uppvuxen i Ferrara. I sina romaner och noveller återvände han gång på gång till stadens judiska borgerskap och till den värld som fascismen och kriget kom att slå sönder. Han är framför allt känd för Ferrara-sviten, med Den förlorade trädgården [1962] som sitt mest berömda verk.