I denna bok återvänder doktor Ghassan Elias Isber till en livsresa som sträcker sig från Syriens byar och städer till den långa exilen i Tyskland, från barndomens rädsla för mörkret till den moderna människans frågor inför artificiell intelligens. Detta är inte bara en självbiografi, utan ett lyhört möte med minnet så som det lever kvar i hjärtat: en mor som skänker trygghet, en far som lär ut styrka, ett bedjande hem, en första kyrka, ett sårat hemland, död som prövar tron och en exil som med tiden blir kallelse och tjänst. Med stillsam och ärlig ton skriver författaren om rädsla och hopp, prästämbete och medicin, familj och kyrka, och om det inre ljus som hindrar hjärtat från att slockna.