När kastanjerna blommar i Paris

En liten by i Jämtland och världsmetropolen Paris på 1950-talet utgör de geografiska polerna i Ing-Marie Erikssons roman med självbiografiska inslag. Huvudpersonen, en ung flicka som just tagit studenten per korrespondens, hade redan som barn längtat efter att få resa till främmande länder och till Frankrike i synnerhet. Denna heta önskan hade närts av de franska chansonerna som ljudit ur den mörkbruna Luxorradion inne i kammaren: Place Pigalle, Edith Piaf, Maurice Chevalier, Montmartre och Under takåsarna i Paris.

Det är före de billiga charter- och språkresornas tid, och hon kommer från knappa förhållanden, så hennes enda möjlighet att ta sig till Paris är att söka arbete som au pair. (Au pair, fr., eg. till lika värde.) Hennes franska värdfamilj består av en monsieur och madame Balladière och deras två små barn. Madame är obetydligt äldre än hon själv men något umgänge baserat på lika värde blir det ej tal om. Genom giftermålet har madame klättrat en bra bit upp på samhällsstegen, och hennes behandling av den nya au pair-flickan tar sig nästan revanschistiska uttryck.

Verkligheten visar sig alltså vara långt ifrån de svärmiska resdrömmarna. I familjens förortslägenhet länkas den ena arbetsdagen till den andra i en händelselös kedja, hon förödmjukas och behandlas som tjänstehjon, blir allvarligt sjuk, men hon är fast besluten att stå ut med mycket för att erövra det åtråvärda språket. Någon av hennes förväntningar skulle väl ändå besannas?