Nette är fem år gammal. Hon bor med sin mormor och morfar. Det gör hennes mamma och lillebror också. De bor där för att Nette och hennes bror inte har någon pappa. Nette går på dagis. Det är kul för det mesta. Hon gillar att sitta i trappan, mellan avdelningen och fröknarnas kontor. Där sitter och hon och tittar, och lyssnar.

Nette älskar sin mormor. Hon älskar att gå ned till affären där mormor jobbar, sitta på lagret och titta på alla saker. Ibland får hon vara med i kassan också, men då måste hon vara tyst.  Morfar gillar hon också, men inte riktigt lika mycket som mormor. Hon gillar den snälla morfar. Men inte trycket. Det är inte så roligt tycker Nette. Och morfar blir alltid så ledsen efteråt. Gråter, så Nette måste trösta honom. Men det är nog sånt som man måste göra som barn, tänker Nette. Allt är inte roligt. Men det blir nog bättre när man blir stor.

"Prosan bär barnets enkla rakhet i tanke och blick, skildrar starkt och klart barnets maktlöshet och okuvliga livsvilja. En kamp utan dess like, en järnvilja att bli stor. Ett driv och en närvaro som lämnar läsaren kallsvettig. Som om Jeanette Winterson skulle skriva som Ernest Hemingway. ... I fjol gick Augustpriset till en roman om ett annat slags överlevare, Göran Rosenbergs Kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Bli inte förvånade om Jeanette Eriksson tar priset i höst. För hon kan bli mycket stor. " Sven Olov Karlsson, Expressen

"Berättelsen är in i märgen smärtsam och obegriplig, redan innan man hugger tag i själva läsningen. Grundläget är skruvat och hotfullt, det är svårt att värja sig." Marie Pettersson, Helsingborgs Dagblad

"Jeanette Erikssons roman är en fasansfullt uppriktig skildring av de övergrepp hon utsattes för som barn ... [Boken] återger en tid som sällan tar barnens parti. Förhoppningsvis kan ändå När jag blir stor ge något av upprättelse och stärkt makt åt samhällets mest skyddslösa." 
Lisa Ahlqvist, Göteborgs-Posten

"Det är skakande läsning, som berättar om ohyggliga omständigheter på ett sätt som inte kan missförstås." Björn Kohlström, bloggen bernur

 

 

Nette är fem år gammal. Hon bor med sin mormor och morfar. Det gör hennes mamma och lillebror också. De bor där för att Nette och hennes bror inte har någon pappa. Nette går på dagis. Det är kul för det mesta. Hon gillar att sitta i trappan, mellan avdelningen och fröknarnas kontor. Där sitter och hon och tittar, och lyssnar.

Nette älskar sin mormor. Hon älskar att gå ned till affären där mormor jobbar, sitta på lagret och titta på alla saker. Ibland får hon vara med i kassan också, men då måste hon vara tyst.  Morfar gillar hon också, men inte riktigt lika mycket som mormor. Hon gillar den snälla morfar. Men inte trycket. Det är inte så roligt tycker Nette. Och morfar blir alltid så ledsen efteråt. Gråter, så Nette måste trösta honom. Men det är nog sånt som man måste göra som barn, tänker Nette. Allt är inte roligt. Men det blir nog bättre när man blir stor.

"Prosan bär barnets enkla rakhet i tanke och blick, skildrar starkt och klart barnets maktlöshet och okuvliga livsvilja. En kamp utan dess like, en järnvilja att bli stor. Ett driv och en närvaro som lämnar läsaren kallsvettig. Som om Jeanette Winterson skulle skriva som Ernest Hemingway. ... I fjol gick Augustpriset till en roman om ett annat slags överlevare, Göran Rosenbergs Kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Bli inte förvånade om Jeanette Eriksson tar priset i höst. För hon kan bli mycket stor. " Sven Olov Karlsson, Expressen

"Berättelsen är in i märgen smärtsam och obegriplig, redan innan man hugger tag i själva läsningen. Grundläget är skruvat och hotfullt, det är svårt att värja sig." Marie Pettersson, Helsingborgs Dagblad

"Jeanette Erikssons roman är en fasansfullt uppriktig skildring av de övergrepp hon utsattes för som barn ... [Boken] återger en tid som sällan tar barnens parti. Förhoppningsvis kan ändå När jag blir stor ge något av upprättelse och stärkt makt åt samhällets mest skyddslösa." 
Lisa Ahlqvist, Göteborgs-Posten

"Det är skakande läsning, som berättar om ohyggliga omständigheter på ett sätt som inte kan missförstås." Björn Kohlström, bloggen bernur

 

 

Nette är fem år gammal. Hon bor med sin mormor och morfar. Det gör hennes mamma och lillebror också. De bor där för att Nette och hennes bror inte har någon pappa. Nette går på dagis. Det är kul för det mesta. Hon gillar att sitta i trappan, mellan avdelningen och fröknarnas kontor. Där sitter och hon och tittar, och lyssnar.

Nette älskar sin mormor. Hon älskar att gå ned till affären där mormor jobbar, sitta på lagret och titta på alla saker. Ibland får hon vara med i kassan också, men då måste hon vara tyst.  Morfar gillar hon också, men inte riktigt lika mycket som mormor. Hon gillar den snälla morfar. Men inte trycket. Det är inte så roligt tycker Nette. Och morfar blir alltid så ledsen efteråt. Gråter, så Nette måste trösta honom. Men det är nog sånt som man måste göra som barn, tänker Nette. Allt är inte roligt. Men det blir nog bättre när man blir stor.

"Prosan bär barnets enkla rakhet i tanke och blick, skildrar starkt och klart barnets maktlöshet och okuvliga livsvilja. En kamp utan dess like, en järnvilja att bli stor. Ett driv och en närvaro som lämnar läsaren kallsvettig. Som om Jeanette Winterson skulle skriva som Ernest Hemingway. ... I fjol gick Augustpriset till en roman om ett annat slags överlevare, Göran Rosenbergs Kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Bli inte förvånade om Jeanette Eriksson tar priset i höst. För hon kan bli mycket stor. " Sven Olov Karlsson, Expressen

"Berättelsen är in i märgen smärtsam och obegriplig, redan innan man hugger tag i själva läsningen. Grundläget är skruvat och hotfullt, det är svårt att värja sig." Marie Pettersson, Helsingborgs Dagblad

"Jeanette Erikssons roman är en fasansfullt uppriktig skildring av de övergrepp hon utsattes för som barn ... [Boken] återger en tid som sällan tar barnens parti. Förhoppningsvis kan ändå När jag blir stor ge något av upprättelse och stärkt makt åt samhällets mest skyddslösa." 
Lisa Ahlqvist, Göteborgs-Posten

"Det är skakande läsning, som berättar om ohyggliga omständigheter på ett sätt som inte kan missförstås." Björn Kohlström, bloggen bernur