Montaigne 2.0. 107 essäer om Roms storhet, tummar, barnuppfostran och bruket att bära kläder (med mera)

På sin 38:e födelsedag lämnade Michel de Montaigne (1533–1592) världen bakom sig och gick upp i ett torn på sitt slott i Dordogne i Frankrike. Nästan helt isolerad från omgivningen men med 1 500 böcker som sällskap beslutade han sig för att skriva ner vad han kommit fram till under sitt liv. Så småningom blev det 107 essäer om ämnen som bruket att bära kläder, om sorg, om sysslolöshet, om lögnare, om kannibaler, om att ha kvick eller trög tunga, allt sånt som man kan komma att tänka på när man sitter i ett torn och funderar. Även om essäerna har något tidlöst över sig så har det trots allt gått nästan 500 år, och det är mycket som har hunnit hända sedan dess, och som av naturliga skäl inte kom med i samlingen: upplysningen, den industriella revolutionen, världskrigen, film, tv-serier, sociala medier, och mycket annat. I Montaigne 2.0 gör Tony Elgenstierna och Henry Grynnsten vad de kan för att uppdatera 1500-talsfunderingarna. Originalets titlar och ämnen har de behållit, men de resonerar vidare kring det som hänt sedan Montaigne lade ner sin fjäderpenna för sista gången. Dock handlar det inte bara om att komplettera Montaignes essäer med allt som hänt sedan 1500-talet. Det är lika mycket tvärtom. I en tid som är så flyktig att världsledare, debattörer och journalister kommunicerar via Twitter är det uppfriskande att luta sig tillbaka och för en stund se på samtiden med ett månghundraårigt perspektiv.