Minnen av infraröd

“månen lockar mig att dra ut och härja komma nära, sminket i plastpåse

gulbleka strumpor höga klackar vid perrongen, doft av aska under skallen och

käkarna, det som var tänder nu vassa rötter, jag gör hål i bilden

öppnar upp världen som en fasansfull ros”

Iman Mohammeds nya diktsamling Minnen av infraröd är både klarsynt och mystisk. Poeten fortsätter skriva fram bilder på det säregna sätt hon utvecklat sedan hennes dikter först publicerades i Brombergs poesiantologi Blå Blixt 2013.

Dikterna i Minnen av infraröd återger en vardag där förlust och våld läcker in i det förväntat trygga. Dess visuella språk angriper våra sinnen, förvränger men synliggör samtidigt detaljerna i en mörkt skimrande verklighet. Mohammed skriver fram ett surrealistiskt drömlandskap som visar sig i ögonen, om händer som tillagar tillblivelsens mat, om händer som håller i varandra för sista gången. Ögonen är nya och de är tusentals år.