Det är 1700-tal i en liten timrad stuga i storskogen vid Rökåns strand i Västerbottens inland. I en gungstol framför den öppna spisen sitter en man och skriver; det är landsändans förste självutnämnde reporter – författaren – . Det ger honom den unika chansen att 300 år senare fästa på pränt det som inte fick glömmas: hans kärlek och förundran inför den lilla människans storhet, till ekorren på nävertaket, stubben vid åstranden, mödans näverskor på stigen mellan skogens gläntor, där de små men stora människorna i skymundan levde sina liv vid sidan av den stora världens likgiltighet. Men inte riktigt, inte ännu! Där satt han fortfarande, reportern, i solskenet på sin tänkarstubbe! Där fäste han på pränt gläntornas nyfödda och döda, missväxtår, kamp för tillvaron, glädjeämnen, möda och hemvävd lycka. Och så plötsligt, mitt i torftigheten och överflödet, Franska revolutionen – och Gustaf den tredje skjuten! Och idag, 2019, sitter han där fortfarande, reportern, och lyssnar till samma Rökå som då. Den kan berätta stora ting – nästan tidlösa – för den som vill lyssna. Författarens kärlek till ån, bygden och dess människor går som ett stilla, vemodigt porlande genom berättelsen. Inte en enda är glömd!
