I ”Meningarna” skriver Johanna Ekström om att vårda en sjuk mamma, om ensamhet, sorg och kärlek, hopplöshet och ilska, om språkets möjligheter och omöjligheter. "Jag är fyrtiosex år. Min dotter är snart åtta. Hon är hos sin pappa. Hon sover nu. Jag tänker på min mamma. Hon sover också, ensam i sin lägenhet. Jag träffade henne för några timmar sedan. Hon sa att hon var trött. Vad mer? Det är som en våldshandling att identifiera henne. Hon var ledsen. Hon var skör av sin död."

I ”Meningarna” skriver Johanna Ekström om att vårda en sjuk mamma, om ensamhet, sorg och kärlek, hopplöshet och ilska, om språkets möjligheter och omöjligheter. "Jag är fyrtiosex år. Min dotter är snart åtta. Hon är hos sin pappa. Hon sover nu. Jag tänker på min mamma. Hon sover också, ensam i sin lägenhet. Jag träffade henne för några timmar sedan. Hon sa att hon var trött. Vad mer? Det är som en våldshandling att identifiera henne. Hon var ledsen. Hon var skör av sin död."

I ”Meningarna” skriver Johanna Ekström om att vårda en sjuk mamma, om ensamhet, sorg och kärlek, hopplöshet och ilska, om språkets möjligheter och omöjligheter. "Jag är fyrtiosex år. Min dotter är snart åtta. Hon är hos sin pappa. Hon sover nu. Jag tänker på min mamma. Hon sover också, ensam i sin lägenhet. Jag träffade henne för några timmar sedan. Hon sa att hon var trött. Vad mer? Det är som en våldshandling att identifiera henne. Hon var ledsen. Hon var skör av sin död."