Maldoror

Lautréamonts (Isidore Ducasse) postuma berömmelse vilar främst på ”Maldorors sånger”, ett grymt och hallucinatoriskt mästerverk från 1869 där kolsvart galghumor blandas med skräcksyner och isande tankeklarhet. Romanen sände chockvågor genom det litterära etablissemanget, flyttade fram modernismens frontlinjer och mer än snart 150 år senare angriper den fortfarande läsaren med oförminskad styrka. Boken innehåller förutom Maldorors sånger också Poesier I och II, som ger sken av att vara en omvändelse där Ducasse korrigerar både sitt eget och andras författarskap i riktning mot hoppet, samt brev och två apokryfiska texter som tillskrivits Lautréamont.