"Lasciatemi morire" o faró "La Finta Pazza": Embodying Vocal Nothingness on Stage in Italian and French 17th century Operatic Laments and Mad Scenes

I 1600-talets italienska operavärld utgjorde klago- och vansinnesscener en genre för sig. Dessa scener var ofta glansnummer i föreställningarna och de framfördes oftast av kvinnor. Den rena rösten, den kvinnliga sångerskan och hennes förmåga att smycka ut och ornamentera musiken var föremål för livlig debatt i dåtidens akademiska kretsar. Nu står begreppet ”den rena rösten” åter i fokus i en ny avhandling, den första i sitt slag i ämnet scenisk gestaltning vid Högskolan för scen och musik, Göteborgs universitet.

Studien beskriver en sångerskas konstnärliga forskningsprocess från det allra första mötet med det musikaliska manuskriptet fram till stegen ut på scengolvet och stunden då föreställningen kan börja.

Själva avhandlingen är uppbyggd som ett operalibretto från 1600-talet med prolog, tre akter och epilog. En dvd med musik, filmer, berättelser och bilder gestaltar den skriftliga delens tre akter. Det musikaliska materialet består av sex scener från italienska och franska musikaliska dramer från 1600-talet tonsatta av Claudio Monteverdi, Francesco Sacrati, Michel Lambert och Jean-Baptiste Lully. Här framträder Deidamia, den sköna Helena, Ottavia, Arianna, Ariane och Armide i känsloladdade situationer som kräver starka uttryck av sin uttolkare.

Rösten vandrar mellan tal och sång, suckar och rop och mellan inlevelse i rollgestaltningen och sångerskans egna personliga reflektioner och erfarenheter.