Hur ska samhället hantera personer som begår brott, men som på grund av sitt psykiska tillstånd inte kan anses vara ansvariga för sina handlingar? Denna svårlösta fråga tycks i vår tid vara ständigt aktuell. I Kriminaldårar undersöks de historiska rötterna till dagens rättspsykiatri. Strax efter 1800-talets mitt låg ett rättsligt ramverk fast som skulle komma att bestämma de övergripande formerna för hanteringen av sinnessjuka som begick brott i Sverige ända fram till 1930-talets början. Perioden däremellan präglades samtidigt av stora förändringar inte bara i samhället i stort, utan också i omhändertagandet av människor som betraktats som sinnessjuka.

Psykiatrin etablerades som en vetenskap, sinnessjukvården expanderade, och från och med tiden kring sekelskiftet 1900 började rättspsykiatrin formeras som en särskild gren av psykiatrin. I avhandlingen undersöks hur brottslingar som uppfattades som sinnessjuka hanterades i domstolar och inom sinnessjukvården under 1800-talets andra hälft och det tidiga 1900-talet, och hur denna hantering förändrades. Utifrån ett perspektiv som fokuserar den praktiska hanteringen av människor ges en ny bild av utvecklingen under perioden.

Boken är författarens doktorsavhandling.

Hur ska samhället hantera personer som begår brott, men som på grund av sitt psykiska tillstånd inte kan anses vara ansvariga för sina handlingar? Denna svårlösta fråga tycks i vår tid vara ständigt aktuell. I Kriminaldårar undersöks de historiska rötterna till dagens rättspsykiatri. Strax efter 1800-talets mitt låg ett rättsligt ramverk fast som skulle komma att bestämma de övergripande formerna för hanteringen av sinnessjuka som begick brott i Sverige ända fram till 1930-talets början. Perioden däremellan präglades samtidigt av stora förändringar inte bara i samhället i stort, utan också i omhändertagandet av människor som betraktats som sinnessjuka.

Psykiatrin etablerades som en vetenskap, sinnessjukvården expanderade, och från och med tiden kring sekelskiftet 1900 började rättspsykiatrin formeras som en särskild gren av psykiatrin. I avhandlingen undersöks hur brottslingar som uppfattades som sinnessjuka hanterades i domstolar och inom sinnessjukvården under 1800-talets andra hälft och det tidiga 1900-talet, och hur denna hantering förändrades. Utifrån ett perspektiv som fokuserar den praktiska hanteringen av människor ges en ny bild av utvecklingen under perioden.

Boken är författarens doktorsavhandling.

Hur ska samhället hantera personer som begår brott, men som på grund av sitt psykiska tillstånd inte kan anses vara ansvariga för sina handlingar? Denna svårlösta fråga tycks i vår tid vara ständigt aktuell. I Kriminaldårar undersöks de historiska rötterna till dagens rättspsykiatri. Strax efter 1800-talets mitt låg ett rättsligt ramverk fast som skulle komma att bestämma de övergripande formerna för hanteringen av sinnessjuka som begick brott i Sverige ända fram till 1930-talets början. Perioden däremellan präglades samtidigt av stora förändringar inte bara i samhället i stort, utan också i omhändertagandet av människor som betraktats som sinnessjuka.

Psykiatrin etablerades som en vetenskap, sinnessjukvården expanderade, och från och med tiden kring sekelskiftet 1900 började rättspsykiatrin formeras som en särskild gren av psykiatrin. I avhandlingen undersöks hur brottslingar som uppfattades som sinnessjuka hanterades i domstolar och inom sinnessjukvården under 1800-talets andra hälft och det tidiga 1900-talet, och hur denna hantering förändrades. Utifrån ett perspektiv som fokuserar den praktiska hanteringen av människor ges en ny bild av utvecklingen under perioden.

Boken är författarens doktorsavhandling.