Korrosion

”Jag stillnar nu som vind i burk, som ett övergivet nystan i ett hörn. Som lämnad mat strax innan den skrapas ner i slasken. När åren gått och det här är förbi ska jag farbroderligt humma och nicka, ömsint le och tänka ja tack.” Korrosion är lyrisk kortprosa som handlar om längtan och saknad, om ensamhet och kärlek. Om mannens begynnande åldrande: om ett nytt slags vila, men också om livskris när barnen är utflugna, när skilsmässorna sedan länge tillhör det förflutna, om när kuken inte står som förr. Om begynnande krämpor – ledsamma, lustiga och galghumoristiska. Om en alltmer uppenbar dödsmedvetenhet. Om omgruppering av livsandarna dessa år mellan vitalitet och ålderdom. Om vanligt, med eller utan coronan. Per Teofilusson, bokens författare, skriver om sig själv: ”Jag är ifrån Stockholm, Malmfälten, är gröpt ur tornedalskulturen; ur dess myrar och evighetssnö, under norr-sken och helvetisk myggsvärm. Har levt hela vuxenlivet i storstan, i sötrasverige, arton år i Malmfälten, är född och uppväxt där. Och sedan sextonhundratalet minst ifrån norra Torne Lappmark: ifrån gamla Jukkasjärvi och Karesuando socknar – på fädernet och mödernet hopplöst hopblandat. Min farfar Majan-Jossa och min mommo Elina var förstakusiner ifrån Nedre Soppero och föräldrarna mina är bägge ifrån Kuttainen, de är lantalaiset. Mitt urspråk, mitt rotspråk och i själva verket mitt egentliga förstaspråk – eftersom jag hörde det i mammas mage - är meänkieli. Jag kan det inte.”