I centrum för fabeldiktningens historia finner man Kalila och Dimna. Det var tydligen en indisk version från 300-talet f Kr som utgjorde grunden för översättningen till medelpersiskt språk, pahlavi. Den versionen är förlorad, men inte spårlöst: två århundraden efter Chosroes tid, på 700-talets mitt, kom Ibn al-Muqaffas höglitterära arabiska version till. Den nådde en enorm popularitet och spridning, vilket medförde att den existerar i ett otal varianter och bearbetningar, på vers och prosa, och på en lång rad språk. Går vi till det sena 1800-talets svenska klassiker framför andra, Läsebok för folkskolan, finner vi bland fablerna i den åtminstone två som är varianter till berättelser ur Kalila och Dimna. Och Anna Maria Lenngrens Katten och papegojan har ett par släktingar i Ibn al-Muqaffas tusen år äldre arbete. Boken har fått sitt namn efter de båda schakalerna som för ordet i dess första del. Fablerna är en undervisning som den vise Bidpai framställer för konung Debshelim. Ramen som i sin tur omger den berättelsen är det som sägs om läkaren Burzoe och storkonungen Chosroes och fablernas väg från Indien till Persien. Dessa båda ramberättelser tillsammans är väl orsaken till att man brukar kalla Kalila och Dimna för en "furstespegel", en text som skall ge kungar vishet till att styra sina riken. Mot den beteckningen talar bokens faktiska innehåll, och dess popularitet, den enorma spridningen. Den har appellerat till alla, och är den en furstespegel, så är vi alla kungar. Ur Jan Hjärpes förord

I centrum för fabeldiktningens historia finner man Kalila och Dimna. Det var tydligen en indisk version från 300-talet f Kr som utgjorde grunden för översättningen till medelpersiskt språk, pahlavi. Den versionen är förlorad, men inte spårlöst: två århundraden efter Chosroes tid, på 700-talets mitt, kom Ibn al-Muqaffas höglitterära arabiska version till. Den nådde en enorm popularitet och spridning, vilket medförde att den existerar i ett otal varianter och bearbetningar, på vers och prosa, och på en lång rad språk. Går vi till det sena 1800-talets svenska klassiker framför andra, Läsebok för folkskolan, finner vi bland fablerna i den åtminstone två som är varianter till berättelser ur Kalila och Dimna. Och Anna Maria Lenngrens Katten och papegojan har ett par släktingar i Ibn al-Muqaffas tusen år äldre arbete. Boken har fått sitt namn efter de båda schakalerna som för ordet i dess första del. Fablerna är en undervisning som den vise Bidpai framställer för konung Debshelim. Ramen som i sin tur omger den berättelsen är det som sägs om läkaren Burzoe och storkonungen Chosroes och fablernas väg från Indien till Persien. Dessa båda ramberättelser tillsammans är väl orsaken till att man brukar kalla Kalila och Dimna för en "furstespegel", en text som skall ge kungar vishet till att styra sina riken. Mot den beteckningen talar bokens faktiska innehåll, och dess popularitet, den enorma spridningen. Den har appellerat till alla, och är den en furstespegel, så är vi alla kungar. Ur Jan Hjärpes förord

I centrum för fabeldiktningens historia finner man Kalila och Dimna. Det var tydligen en indisk version från 300-talet f Kr som utgjorde grunden för översättningen till medelpersiskt språk, pahlavi. Den versionen är förlorad, men inte spårlöst: två århundraden efter Chosroes tid, på 700-talets mitt, kom Ibn al-Muqaffas höglitterära arabiska version till. Den nådde en enorm popularitet och spridning, vilket medförde att den existerar i ett otal varianter och bearbetningar, på vers och prosa, och på en lång rad språk. Går vi till det sena 1800-talets svenska klassiker framför andra, Läsebok för folkskolan, finner vi bland fablerna i den åtminstone två som är varianter till berättelser ur Kalila och Dimna. Och Anna Maria Lenngrens Katten och papegojan har ett par släktingar i Ibn al-Muqaffas tusen år äldre arbete. Boken har fått sitt namn efter de båda schakalerna som för ordet i dess första del. Fablerna är en undervisning som den vise Bidpai framställer för konung Debshelim. Ramen som i sin tur omger den berättelsen är det som sägs om läkaren Burzoe och storkonungen Chosroes och fablernas väg från Indien till Persien. Dessa båda ramberättelser tillsammans är väl orsaken till att man brukar kalla Kalila och Dimna för en "furstespegel", en text som skall ge kungar vishet till att styra sina riken. Mot den beteckningen talar bokens faktiska innehåll, och dess popularitet, den enorma spridningen. Den har appellerat till alla, och är den en furstespegel, så är vi alla kungar. Ur Jan Hjärpes förord