Justitia et prudentia : rättsbildning genom rättstillämpning - Svea hovrätt och testamentsmålen 1640-1690

Ordet ”testamente” förekom för första gången i svenska sammanhang vid mitten av 1100-talet. Under medeltiden användes testamenten huvudsakligen för gåvor till kyrkan, men under 1600-talet förändrades tillämpningen. Upprättandet av ett testamente blev istället, på samma sätt som idag, en möjlighet för den enskilde att själv bestämma över fördelningen av den egna egendomen vid ett framtida arvskifte. Användningen av testamenten ökade kraftigt i Sverige under andra hälften av 1600-talet. Det var framför allt adeln som använde institutet som en rättslig strategi för att hålla samman förmögenheten inom familjen. Ett problem i sammanhanget var dock att testamentsinstitutet var föga reglerat i de medeltida lagarna. Detta, i kombination med en markant ökning av testamentsmål, medförde stora problem för rättsväsendet under stormaktstiden.

Hur gick domstolarna till väga för att lösa de uppkomna tvisterna och fylla luckorna i de gamla knapphändigt skrivna lagarna? I föreliggande avhandling undersöker författaren hur Svea hovrätt, den äldsta av de svenska hovrätterna, hanterade testamentstvister under perioden 1640-1690. I fokus för undersökningen, som huvudsakligen bygger på källmaterial från hovrättens dömande verksamhet, står hovrättens rättsbildande funktion. Vilka rättskällor och vilka rättsliga argument använde sig rättens ledamöter och de rättssökande parterna av för att motivera rätten att testamentera, trots avsaknaden av lagar på området?

Elsa Trolle Önnerfors är verksam som forskare och lärare vid Juridiska fakulteten, Lunds universitet. Boken är en reviderad version av hennes doktorsavhandling från 2010.