Jag är ju död

Det känns rätt meningslöst att vara ett spöke utan att veta hur jag dog. Det känns som att det brukar ingå i hela återvända-från-döden-för-att-hemsöka-folk-paketet. Man vill ju veta hur man dog. En bil kan ha kört på mig, jag kan ha blivit styckmördad eller så kan jag ha halkat på ett bananskal. De säger att det var en olycka, men jag ser någonting annat. Grumliga minnen attackerar mig som blixtar och lyser upp lösryckta scener från mina sista timmar i livet. Stillbilder av bländande ljus, basgångar som vibrerar i min kropp, adrenalin som pumpar och smaken av blod blandad med bensin.

En morgon vaknar Milo och något är fel. Kyrkklockorna ringer till begravning och han inser att det är hans egen. Han är död, men han minns inte hur han dog. Osedd vandrar han bland de levande, ser hur sorgen bryter ner hans familj och vänner, och lyssnar till viskningar om vad som hänt, om hur han egentligen dog. Han måste försöka ta reda på hur det gick till, var det en olycka – eller något annat? I jakten på sanningen upptäcker Milo att inget är som han tidigare trott. Kände han egentligen någon av dem han älskade?