Inte mera ärtsoppa - en berättelse om utbrändhet och vägen vidare

"Utbränd", sa Bertil fundersamt. "Hur känns det?"
Ja, hur känns det? Kaos, tomhet, skam och skräck.

Andras världar fanns kvar, men inte min. Inte det som jag hade byggt upp under nästan 40 år. Inte något var självklart längre. Allt hade rasat som ett korthus och där nere på botten låg jag och krälade.

Bokens huvudperson Johanna kastas ut på en resa för att söka efter fast mark under fötterna. Bit för bit bygger hon upp en ny bild av hur livet kan levas. Tomheten får färg, lukt, klang. Blöta löv i gräset. Ett par jollriga körsbär som hänger kvar på trädet. Resan som börjar i fartblindhet landar i en kärleksförklaring, en förälskelse i själva livet.

Vad gör man när det en dag utan förvarning blir omöjligt att klara av vardagliga saker som att sätta fram frukost till barnen, få igång en tvättmaskin, titta på tv-nyheter eller att umgås med vänner på det vanliga sättet? Att stå och gå och se ut som vanligt, men inuti vara kaos och oförmåga - hur förklarar man det för maken och barnen? För arbetskamraterna? Arbetsgivaren? Försäkringskassan? Kan man ens förstå det själv?

Det är en resa som leder till omprövning av allt. Vad är viktigt? Vem är jag utan mina förmågor? Vad har jag för värde utan min arbetsinsats? Hur kan man finna en plats i gemenskapen utan att göra rätt för sig? Kan man låta bli att delta i samhället? Vem är jag när jag bara kan vara?

Svaren kommer under resans gång, ofta i samverkan med den terapeut som Johanna i ett tidigt skede får kontakt med. Det är också terapeuten, Yvonne, som yttrar de förlösande orden när Johanna i sin förtvivlan ropar efter snabba lösningar: "Har man ätit så mycket ärtsoppa att man blivit sjuk av det ska man inte ha mera ärtsoppa."

Berättelsen är i stora delar självupplevd och i boken medverkar också terapeuten. Genom henne kompletteras den känslonära berättelsen med ett utifrånperspektiv. Läsaren får på ett pedagogiskt och lättfattligt sätt verktyg att hantera de många allmängiltiga frågor som kan väckas kring läsarens egen livssituation.

Det här är en historia med lyckligt slut. Läsaren får följa med från den första tiden av kaos genom hopp och missmod, sorg och skam, till stunder av fast mark under fötterna. Via nya öppningar, nya möjligheter och läkning når hon så småningom fram till ett nytt slags liv. Inte som det gamla, men ett liv som är rikt och kärleksfullt.

Jag hoppas att denna berättelse kan ge mod åt många som fallit som jag, eller som har någon nära som stupat. Men också till dem som undrar om livet verkligen måste vara bara tvättmaskiner, tv-nyheter och frukost till barnen.

Elsa Andersson