I min familj var kvinnors händer inte till för att skriva

I sin debutroman gör poeten Jegana Dzjabbarova något förbjudet: hon berättar. Född i ryska Jekaterinburg men uppvuxen i en azerbajdzjansk familj skriver hon om livet som »främling« i majoritetssamhället och som flicka i en hederskultur där tystnad är dygd och lydnad en överlevnadsstrategi.

Minne och kropp kartläggs: dofter, smaker, hud, hals, tunga, händer. När hon drabbas av en svår neurologisk sjukdom och får ett elektroniskt hjälpmedel inopererat i hjärnan öppnas paradoxalt nog en väg ut och allting förändras: »Vad lustigt att jag nu har en fjärrkontroll till mig själv.«

Bakom varje scen skymtar en släktlinje av kvinnoliv där händerna varit till för att arbeta, laga, tiga. Men den älskade morfadern ger henne kraft att skriva till världen, och så uppstår en skoningslös och livsbejakande text om att återerövra kroppen, språket och rätten att finnas till.

Jegana Dzjabbarova, f. 1992 i en azerbajdzjansk familj i Jekaterinburg, Ryssland, poet, essäist och forskare. Numera bosatt i Hamburg,