Gladiatorerna var antikens superstjärnor. Publiken älskade dem för deras bedrifter i arenan. I blodiga, iscensatta strider, antingen mot varandra eller mot vilda djur, underhöll de romarrikets befolkning – inte sällan med dödlig utgång. Slagskämparna kunde dock vinna folkets gunst och till slut, om de var skickliga, sin efterlängtade frihet.

I takt med att populariteten växte fick amfiteatrarna där gladiatorerna framträdde alltmer imponerande dimensioner. Skådespelen blev ett verktyg för kejsarna att blidka massorna, så framgångsrikt att kejsare själva uppträdde i tvekamperna.
Dick Harrison kastar här ljus över de mytomspunna gladiatorspelen. Han berättar om hur slavar, krigsfångar, dömda förbrytare och även frivilliga entusiaster i hundratals år spillde sitt blod i sanden. Han skildrar hur de tränades att uppträda i olika roller, hantera särskilda vapen och iföra sig specialdesignade rustningar för att likna Roms fiender. Och han reder ut om tummen ned faktiskt betydde att den besegrade gladiatorn dödades.

Gladiatorerna var antikens superstjärnor. Publiken älskade dem för deras bedrifter i arenan. I blodiga, iscensatta strider, antingen mot varandra eller mot vilda djur, underhöll de romarrikets befolkning – inte sällan med dödlig utgång. Slagskämparna kunde dock vinna folkets gunst och till slut, om de var skickliga, sin efterlängtade frihet.

I takt med att populariteten växte fick amfiteatrarna där gladiatorerna framträdde alltmer imponerande dimensioner. Skådespelen blev ett verktyg för kejsarna att blidka massorna, så framgångsrikt att kejsare själva uppträdde i tvekamperna.
Dick Harrison kastar här ljus över de mytomspunna gladiatorspelen. Han berättar om hur slavar, krigsfångar, dömda förbrytare och även frivilliga entusiaster i hundratals år spillde sitt blod i sanden. Han skildrar hur de tränades att uppträda i olika roller, hantera särskilda vapen och iföra sig specialdesignade rustningar för att likna Roms fiender. Och han reder ut om tummen ned faktiskt betydde att den besegrade gladiatorn dödades.

Gladiatorerna var antikens superstjärnor. Publiken älskade dem för deras bedrifter i arenan. I blodiga, iscensatta strider, antingen mot varandra eller mot vilda djur, underhöll de romarrikets befolkning – inte sällan med dödlig utgång. Slagskämparna kunde dock vinna folkets gunst och till slut, om de var skickliga, sin efterlängtade frihet.

I takt med att populariteten växte fick amfiteatrarna där gladiatorerna framträdde alltmer imponerande dimensioner. Skådespelen blev ett verktyg för kejsarna att blidka massorna, så framgångsrikt att kejsare själva uppträdde i tvekamperna.
Dick Harrison kastar här ljus över de mytomspunna gladiatorspelen. Han berättar om hur slavar, krigsfångar, dömda förbrytare och även frivilliga entusiaster i hundratals år spillde sitt blod i sanden. Han skildrar hur de tränades att uppträda i olika roller, hantera särskilda vapen och iföra sig specialdesignade rustningar för att likna Roms fiender. Och han reder ut om tummen ned faktiskt betydde att den besegrade gladiatorn dödades.