Elise är en bra bit över 50, hon lever i en stabil och ordnad tillvaro, gift med Henrik sedan 25 år, barnen är utflugna. De betraktar sitt äktenskap som lyckligt och lugnt till den dagen Elise träffar Dagmar på en vernissage. Dagmar (som också är gift) och Elise bor långt från varandra, men attraktionen är stark och under en oroväckande varm och torr sommar inleder de en relation som delvis på grund av avståndet mycket liknar en tonårsförälskelse, med allt vad den innebär av sms, låtlistor och chatsamtal. De säger att de är som Brokeback Mountain med kulturtanter istället för cowboys. Sen tar allt en oväntad vändning, åtminstone oväntad för Elise.

GÅ MED MIG TILL HÖRNET är en serieroman om en oväntad förälskelse vid en tidpunkt i livet då de inblandade hade trott att lugnet skulle infinna sig.

Hon har inte bara en barockmålares precision när hon tecknar mörker och ljus, mobilens kalla sken och trädkronors dunkel. Det är också något alldeles särskilt med hur hon ger sina människor liv. Det beror lika mycket på bilderna som på språk och syntax fumlande dialoger på randen till sammanbrott är även det en exakt konst att behärska. Ida Säll i Svenska Dagbladet

Det är en technicolor-stämning i färgsättningen, gult, grönt, blått och ibland blodrött och bilderna har en egen dragningskraft, som om romanen är en låt man måste höra till slutet. /.../ att läsa den här underbara och lite omtumlande bildberättelsen är som att komma hem en smula. Det kunde ju lika gärna varit jag. Gunilla Brodrej i Expressen

Den sparsmakade, kärnfulla texten är rytmisk, särskilt i dialogerna, där den studsar mellan karaktärerna. Bilderna, i dämpade jordnära nyanser, akvarell och svart tusch, är ofta närgångna porträtt där hela det mänskliga känsloregistret skildras i subtila ansiktsuttryck, eller till och med genom kroppspråket, uttryckt i ryggtavlor. Ett komplett konstverk helt enkelt, om den underbara, fruktansvärda kärleken. Helhetsbetyg 5. Christine Karlsson i BTJ-häftet nr 23, 2020

Det är gott att befinna sig både i bergochdalbanevagnen och på fasta marken med Furmark, som 18 år efter debuten är lika vital som någonsin. Elin Ruuth i Västerbottens-kuriren

Elise är en bra bit över 50, hon lever i en stabil och ordnad tillvaro, gift med Henrik sedan 25 år, barnen är utflugna. De betraktar sitt äktenskap som lyckligt och lugnt till den dagen Elise träffar Dagmar på en vernissage. Dagmar (som också är gift) och Elise bor långt från varandra, men attraktionen är stark och under en oroväckande varm och torr sommar inleder de en relation som delvis på grund av avståndet mycket liknar en tonårsförälskelse, med allt vad den innebär av sms, låtlistor och chatsamtal. De säger att de är som Brokeback Mountain med kulturtanter istället för cowboys. Sen tar allt en oväntad vändning, åtminstone oväntad för Elise.

GÅ MED MIG TILL HÖRNET är en serieroman om en oväntad förälskelse vid en tidpunkt i livet då de inblandade hade trott att lugnet skulle infinna sig.

Hon har inte bara en barockmålares precision när hon tecknar mörker och ljus, mobilens kalla sken och trädkronors dunkel. Det är också något alldeles särskilt med hur hon ger sina människor liv. Det beror lika mycket på bilderna som på språk och syntax fumlande dialoger på randen till sammanbrott är även det en exakt konst att behärska. Ida Säll i Svenska Dagbladet

Det är en technicolor-stämning i färgsättningen, gult, grönt, blått och ibland blodrött och bilderna har en egen dragningskraft, som om romanen är en låt man måste höra till slutet. /.../ att läsa den här underbara och lite omtumlande bildberättelsen är som att komma hem en smula. Det kunde ju lika gärna varit jag. Gunilla Brodrej i Expressen

Den sparsmakade, kärnfulla texten är rytmisk, särskilt i dialogerna, där den studsar mellan karaktärerna. Bilderna, i dämpade jordnära nyanser, akvarell och svart tusch, är ofta närgångna porträtt där hela det mänskliga känsloregistret skildras i subtila ansiktsuttryck, eller till och med genom kroppspråket, uttryckt i ryggtavlor. Ett komplett konstverk helt enkelt, om den underbara, fruktansvärda kärleken. Helhetsbetyg 5. Christine Karlsson i BTJ-häftet nr 23, 2020

Det är gott att befinna sig både i bergochdalbanevagnen och på fasta marken med Furmark, som 18 år efter debuten är lika vital som någonsin. Elin Ruuth i Västerbottens-kuriren

Elise är en bra bit över 50, hon lever i en stabil och ordnad tillvaro, gift med Henrik sedan 25 år, barnen är utflugna. De betraktar sitt äktenskap som lyckligt och lugnt till den dagen Elise träffar Dagmar på en vernissage. Dagmar (som också är gift) och Elise bor långt från varandra, men attraktionen är stark och under en oroväckande varm och torr sommar inleder de en relation som delvis på grund av avståndet mycket liknar en tonårsförälskelse, med allt vad den innebär av sms, låtlistor och chatsamtal. De säger att de är som Brokeback Mountain med kulturtanter istället för cowboys. Sen tar allt en oväntad vändning, åtminstone oväntad för Elise.

GÅ MED MIG TILL HÖRNET är en serieroman om en oväntad förälskelse vid en tidpunkt i livet då de inblandade hade trott att lugnet skulle infinna sig.

Hon har inte bara en barockmålares precision när hon tecknar mörker och ljus, mobilens kalla sken och trädkronors dunkel. Det är också något alldeles särskilt med hur hon ger sina människor liv. Det beror lika mycket på bilderna som på språk och syntax fumlande dialoger på randen till sammanbrott är även det en exakt konst att behärska. Ida Säll i Svenska Dagbladet

Det är en technicolor-stämning i färgsättningen, gult, grönt, blått och ibland blodrött och bilderna har en egen dragningskraft, som om romanen är en låt man måste höra till slutet. /.../ att läsa den här underbara och lite omtumlande bildberättelsen är som att komma hem en smula. Det kunde ju lika gärna varit jag. Gunilla Brodrej i Expressen

Den sparsmakade, kärnfulla texten är rytmisk, särskilt i dialogerna, där den studsar mellan karaktärerna. Bilderna, i dämpade jordnära nyanser, akvarell och svart tusch, är ofta närgångna porträtt där hela det mänskliga känsloregistret skildras i subtila ansiktsuttryck, eller till och med genom kroppspråket, uttryckt i ryggtavlor. Ett komplett konstverk helt enkelt, om den underbara, fruktansvärda kärleken. Helhetsbetyg 5. Christine Karlsson i BTJ-häftet nr 23, 2020

Det är gott att befinna sig både i bergochdalbanevagnen och på fasta marken med Furmark, som 18 år efter debuten är lika vital som någonsin. Elin Ruuth i Västerbottens-kuriren