Framtiden och hoppet

Innan Peter somnade bad han till gud om hjälp att slippa bli förnedrad och få stryk. Helst skulle han vilja flytta till Hoppet, för att slippa syster Stina. Men felet var att han var för ung. Det tog tid innan han somnade, han låg och vred sig oroligt. Mardrömmarna avlöste varandra. Denna dags spår försvann aldrig. När han blev väckt omkring klockan sju, kände han det klibbigt i nedre regionen. Orsaken var att han hade kissat på sig. Han blev utskälld av sköterskan, som tyckte att så stora pojkar inte skulle kissa ner sig. Hon sade att han fick gå på toaletten innan han lade sig. Peter skämdes och ville inte berätta om den troliga orsaken till det inträffade. Skulle han berätta om det som hänt under gårdagen, visste han inte vad som skulle hända, om syster Stina fick veta att han skvallrat. Syster Stina var en katt bland hermelinerna bland den övrigt snälla personalen. En sann berättelse av Lennart Pettersson som växte upp på sjukhemmet Vilhelmsro i Jönköping för epileptiker. Sjukhemmet kom att bli hans hem från fyra års ålder till att han skulle fylla sexton.