Med skarabéertrilogin återupplivar Stefan Hammarén den hyllade, hammarénska romanformen från sin sopptrilogi (utkom 2001-2005). På samma sätt som sopptrilogin hängav sig åt soppans inneboende egenskaper, hänger sig Hammarén denna gång åt skalbaggar, på de mest överraskande och impulsförande sätt, med oväntade grepp, och mångt frodigare än tidigare. Vi skönjer stundtals berättelsen om en syndaflod. Hammaréns romaner är olika alla andra vi läser och har läst i det här landet. Här möter vi en söndersprängd grammatik och semantik, där själva läsupplevelsen sätts i spillror och fragment, samtidigt som textmassorna överflödar och omsluter. Punkthelvetets legendarer frukta Sprengtfissisyphusstenen som inte mer må slå tillbaka. Av en syndaflodslegend här, härom vi rör oss om en veten tid svårt efter givna criget och landskapet präglas av viss utfallen atomkrigsvinterlandskapsstämning, medelst besvärande blickar på återfall i tiden. En stor ckrigshjälpte [hjälte; t.ex. Mannerheim] på lyxtapeten får sig på fuskpälsen delvis enbart vanärd allt. Skalbaggar florerar rikt på och ckring dem samtliga. Och den alltid följande skärmen är konstigare. Om något, i text överträffar författar:jaget sig självt, detdetaljerna kommer till den egna bevisföringens apologi an på här. För en första gången i världen berättar t.&.med vår neogrammatikens ledande apparatjik, råtextrådet, faun Hammarén oss en enda sin löpt historiett, och gör det !cke vidare bra. I språkdräkten finns om nåt stänk av ckrigarens blodh och husmoderns skriklosksstänk blandat med ena halvvinglösa amorinens jämmer och bihjälprop högt och lågt lägre emellan ursprungsrum lagt. Syndafloden ges om en sjuk febrig pådriven felis- och råttaelaklek med textflödet självt. Hundhufvudstadsbladets tidningstorn hornet ett ramlar härtill tacksamt &:så av på sidan av allt och bläbläckskritiker fromt bifallet genast grillspettas försvinna ur fredens bissarerier (blurb). (I verket ingår faktum även världslitteratörens, världsckrigens och jordklotets om inte precis känsligaste så bäst affattade förlåtbeklagan, till fagra Emma. Den tog för mästaren på butyrbrödtexter, faun Hammarén närapå två år och en halv kvart skallighett i anspråk att funderae ut den och en hel nocturne att slutligen avfatta densamma det, av särart bekommet an.)

Med skarabéertrilogin återupplivar Stefan Hammarén den hyllade, hammarénska romanformen från sin sopptrilogi (utkom 2001-2005). På samma sätt som sopptrilogin hängav sig åt soppans inneboende egenskaper, hänger sig Hammarén denna gång åt skalbaggar, på de mest överraskande och impulsförande sätt, med oväntade grepp, och mångt frodigare än tidigare. Vi skönjer stundtals berättelsen om en syndaflod. Hammaréns romaner är olika alla andra vi läser och har läst i det här landet. Här möter vi en söndersprängd grammatik och semantik, där själva läsupplevelsen sätts i spillror och fragment, samtidigt som textmassorna överflödar och omsluter. Punkthelvetets legendarer frukta Sprengtfissisyphusstenen som inte mer må slå tillbaka. Av en syndaflodslegend här, härom vi rör oss om en veten tid svårt efter givna criget och landskapet präglas av viss utfallen atomkrigsvinterlandskapsstämning, medelst besvärande blickar på återfall i tiden. En stor ckrigshjälpte [hjälte; t.ex. Mannerheim] på lyxtapeten får sig på fuskpälsen delvis enbart vanärd allt. Skalbaggar florerar rikt på och ckring dem samtliga. Och den alltid följande skärmen är konstigare. Om något, i text överträffar författar:jaget sig självt, detdetaljerna kommer till den egna bevisföringens apologi an på här. För en första gången i världen berättar t.&.med vår neogrammatikens ledande apparatjik, råtextrådet, faun Hammarén oss en enda sin löpt historiett, och gör det !cke vidare bra. I språkdräkten finns om nåt stänk av ckrigarens blodh och husmoderns skriklosksstänk blandat med ena halvvinglösa amorinens jämmer och bihjälprop högt och lågt lägre emellan ursprungsrum lagt. Syndafloden ges om en sjuk febrig pådriven felis- och råttaelaklek med textflödet självt. Hundhufvudstadsbladets tidningstorn hornet ett ramlar härtill tacksamt &:så av på sidan av allt och bläbläckskritiker fromt bifallet genast grillspettas försvinna ur fredens bissarerier (blurb). (I verket ingår faktum även världslitteratörens, världsckrigens och jordklotets om inte precis känsligaste så bäst affattade förlåtbeklagan, till fagra Emma. Den tog för mästaren på butyrbrödtexter, faun Hammarén närapå två år och en halv kvart skallighett i anspråk att funderae ut den och en hel nocturne att slutligen avfatta densamma det, av särart bekommet an.)

Med skarabéertrilogin återupplivar Stefan Hammarén den hyllade, hammarénska romanformen från sin sopptrilogi (utkom 2001-2005). På samma sätt som sopptrilogin hängav sig åt soppans inneboende egenskaper, hänger sig Hammarén denna gång åt skalbaggar, på de mest överraskande och impulsförande sätt, med oväntade grepp, och mångt frodigare än tidigare. Vi skönjer stundtals berättelsen om en syndaflod. Hammaréns romaner är olika alla andra vi läser och har läst i det här landet. Här möter vi en söndersprängd grammatik och semantik, där själva läsupplevelsen sätts i spillror och fragment, samtidigt som textmassorna överflödar och omsluter. Punkthelvetets legendarer frukta Sprengtfissisyphusstenen som inte mer må slå tillbaka. Av en syndaflodslegend här, härom vi rör oss om en veten tid svårt efter givna criget och landskapet präglas av viss utfallen atomkrigsvinterlandskapsstämning, medelst besvärande blickar på återfall i tiden. En stor ckrigshjälpte [hjälte; t.ex. Mannerheim] på lyxtapeten får sig på fuskpälsen delvis enbart vanärd allt. Skalbaggar florerar rikt på och ckring dem samtliga. Och den alltid följande skärmen är konstigare. Om något, i text överträffar författar:jaget sig självt, detdetaljerna kommer till den egna bevisföringens apologi an på här. För en första gången i världen berättar t.&.med vår neogrammatikens ledande apparatjik, råtextrådet, faun Hammarén oss en enda sin löpt historiett, och gör det !cke vidare bra. I språkdräkten finns om nåt stänk av ckrigarens blodh och husmoderns skriklosksstänk blandat med ena halvvinglösa amorinens jämmer och bihjälprop högt och lågt lägre emellan ursprungsrum lagt. Syndafloden ges om en sjuk febrig pådriven felis- och råttaelaklek med textflödet självt. Hundhufvudstadsbladets tidningstorn hornet ett ramlar härtill tacksamt &:så av på sidan av allt och bläbläckskritiker fromt bifallet genast grillspettas försvinna ur fredens bissarerier (blurb). (I verket ingår faktum även världslitteratörens, världsckrigens och jordklotets om inte precis känsligaste så bäst affattade förlåtbeklagan, till fagra Emma. Den tog för mästaren på butyrbrödtexter, faun Hammarén närapå två år och en halv kvart skallighett i anspråk att funderae ut den och en hel nocturne att slutligen avfatta densamma det, av särart bekommet an.)