Fejd och fest

Underjordens buttre härskare Hades vill inte veta av sin stora släkt av gudar och halvgudar, och än mindre bryr han sig om sina dödliga tillbedjare. Släkten ska hålla sig borta från hans rike, och de dödliga är välkomna först när de är vederbörligen döda.

En av hans prästinnor har dock fräckheten att tränga sig på med en ålderstigen men likaledes högst levande och väldigt frågvis filosof i släptåg. Och samma dag skickar Zeus, den översta av gudarna, sin grabb Hermes och bjuder in lillebror Hades till familjefest på Olympen.

Men här ska det inte svaras på några dödligas frågor, och än mindre ska det gås på några familjefester. Tror han, ja.

Nu inträffar dock det att Hermes, den klåfingrige spjuvern, snor en kär pryl från farbror Hades, som då blir så illa tvungen att trots allt ta sig upp till Olympen för att hämta hem sin pryl. Där är familjefesten redan i full gång. Med gräl, svartsjuka, slagsmål, hångel, sex, avslöjanden, fylla och spyor. En riktig familjefest, med andra ord. Fast värre än hos de dödliga.

Som sig bör i en odödlig jättestor storfamilj. Där alltför många ljuger och luras och kör över varandra. Som i en vanlig dödlig familj.
Fast värre.

Lika jordnär, rolig och underfundig som Li Österbergs tidigare besök i den grekiska mytologin: Ljusförgörerskan och Athena – Pappas flicka