Faktiskt tyvärr

Att skriva är nog vad som passar mig bäst nu. Och det gör jag. Varje dag. Kanske är det bara pandemins inflytande över svårigheterna med verklig gemenskap som fallit över mig idag, men jag tror nog att det handlar om åldrandet i sig. Man kanske måste tröttna på livet för att våga dö? För att man gjort sitt. Eller kanske är det i våra gener att bli mer håglös och innesluten i sig själv och till sist sakta vissna bort och somna in? Om man slipper svår cancer eller annan terminal sjukdom de här sista åren.Gläds åt handbolls-EM halv nio ikväll. Sverige – Spanien. Det blir en svår match