Études australes med inga solars prövning

Leif Holmstrands nya diktsamling, som lånar sin titel från John Cage, är både vacker, sorglig och rolig. Det är samhällskritiskt och historiskt förankrat, ofta med en liten berättelse i varje dikt, mestadels på bunden vers men ibland även prosalyrik. Anmärkningsvärda är namndikterna, som är skrivna till specifika personer. Flera av dessa är döda familjemedlemmar, andra är älskare och vänner, och alla dikterna har en uppsluppen enkelhet mitt i en stor kärlek och sorg. Ett viktigt tema i boken är döden. Men så är även uppluckringen mellan jaget och omvärlden – ett försök att släppa perceptionerna fria.

”... inte bara döden, utan också livet, framstår som ett tydligt spår i boken. En förteckning över döda närstående (...) alla bokförs de ömsint och noga (...) Och här, i en försonande enkelhet och tillgänglighet, lyfter dikterna till rena mästerverk ...” /Anna Blennow, Sydsvenskan

”Många poeter överträffar varandra i att skriva om avgrunden, men ingen gör det med den rena sorgen så intakt som Leif Holmstrand. Han stajlar aldrig med mörkret, utan kastar sitt inre barn rakt in i det.” /Martina Montelius, Expressen