I denna självbiografi berättar historikern Sune Åkerman om sina erfarenheter som humanistisk forskare under den långa perioden 1950-2010, som uppvisat omvälvande förändringar i såväl samhälle som akademi. Framställningen dröjer framförallt vid författarens speciella intresseområden, vilka kan sägas handla om utbildning och kunskapsförmedling samt framför allt hur forskningen organiserats under en period präglad av omvälvande struktur-förändringar. Olika infallsvinklar prövas och erfarenheter från många universitetsmiljöer inom vårt land och utomlands redovisas. En central frågeställning är om forskarna har varit benägna att samarbeta med varandra eller sett sin verksamhet mest som ensamprojekt. Författaren försöker att se den egna karriären i ett sociologiskt perspektiv och därigenom möjligen undvika den självförhärligande tendens som brukar prägla så många självbiografier.