En arbetsplats. Ett tegelhus. Hon kom nyss. Du hade varit där länge. Hon såg upp till Dig och den Du var. Hon behövde Dig på ett sätt Du inte behövde henne. Hon var beroende av Dig. När hon var som mest sårbar, kom Du. Det fanns något i Ditt sätt att vara. Ditt sätt att svara. Hon valde att prata. Du valde att lyssna. Hon fann en vän i Dig och Du kom henne nära. För nära. Komplimangerna, som i början var små och oskyldiga, blev alltmer uttalade. Du såg på henne. Igenom henne. Du tog på henne. Hon sa nej. Hon visste att det borde räcka. Men hennes små ord nådde aldrig fram till Dig. Långsamt tog Du Dig in i alla delar av hennes liv. Du fick en plats i hennes hem. Du flyttade in i hennes huvud. Varenda vrå av sig själv tömde hon ut för att få allt att fungera. För att Du skulle förstå. Hon gick bredvid sig själv och såg det hända. Hur kunde alla hennes försök landa så fel? Till slut var hon ensam. Det fanns bara en som kunde förstå. Och det var Du.

En arbetsplats. Ett tegelhus. Hon kom nyss. Du hade varit där länge. Hon såg upp till Dig och den Du var. Hon behövde Dig på ett sätt Du inte behövde henne. Hon var beroende av Dig. När hon var som mest sårbar, kom Du. Det fanns något i Ditt sätt att vara. Ditt sätt att svara. Hon valde att prata. Du valde att lyssna. Hon fann en vän i Dig och Du kom henne nära. För nära. Komplimangerna, som i början var små och oskyldiga, blev alltmer uttalade. Du såg på henne. Igenom henne. Du tog på henne. Hon sa nej. Hon visste att det borde räcka. Men hennes små ord nådde aldrig fram till Dig. Långsamt tog Du Dig in i alla delar av hennes liv. Du fick en plats i hennes hem. Du flyttade in i hennes huvud. Varenda vrå av sig själv tömde hon ut för att få allt att fungera. För att Du skulle förstå. Hon gick bredvid sig själv och såg det hända. Hur kunde alla hennes försök landa så fel? Till slut var hon ensam. Det fanns bara en som kunde förstå. Och det var Du.

En arbetsplats. Ett tegelhus. Hon kom nyss. Du hade varit där länge. Hon såg upp till Dig och den Du var. Hon behövde Dig på ett sätt Du inte behövde henne. Hon var beroende av Dig. När hon var som mest sårbar, kom Du. Det fanns något i Ditt sätt att vara. Ditt sätt att svara. Hon valde att prata. Du valde att lyssna. Hon fann en vän i Dig och Du kom henne nära. För nära. Komplimangerna, som i början var små och oskyldiga, blev alltmer uttalade. Du såg på henne. Igenom henne. Du tog på henne. Hon sa nej. Hon visste att det borde räcka. Men hennes små ord nådde aldrig fram till Dig. Långsamt tog Du Dig in i alla delar av hennes liv. Du fick en plats i hennes hem. Du flyttade in i hennes huvud. Varenda vrå av sig själv tömde hon ut för att få allt att fungera. För att Du skulle förstå. Hon gick bredvid sig själv och såg det hända. Hur kunde alla hennes försök landa så fel? Till slut var hon ensam. Det fanns bara en som kunde förstå. Och det var Du.