Det är så det känns

Jag har alltid haft svårt att prata. När jag var liten och gick i skolan fick jag höra på utvecklingssamtalen att jag behövde prata mer. Åren gick och jag blev sjuk i psykisk ohälsa. Min röst som tidigare varit svag försvann. Jag tappade bort den i alla inläggningar och besök på psykiatrin. Jag flyttade till Dalarna under en period och där begravdes en del av mig som jag aldrig fått tillbaka. Dem som var där för att hjälpa mig, förstörde mig. Jag tog mig därifrån tillbaka till Skåne. Där jag hittade min röst, fast genom mina fingrar. Jag började skriva för att bearbeta det jag varit med om. Det här är mina tankar, detta är mina ord. ''Det här är en uppsträckt näve, det här är min kamp och vi måste våga tro på livet''