Den sunda läran har sin källa i liturgin : om apostolisk tradition i Pastoralbreven

Mot slutet av sitt liv skrev aposteln Paulus några brev till sina mest betrodda medarbetare, tydligen efter häktningstiden i Rom i början av 60-talet. Två till Timoteus, ett till Titus. Den förste ansvarig i Efesos och den andre på Kreta. Breven har kommit att kallas Pastoralbreven och innehåller råd och förmaningar om ordningen i gudstjänsterna och förhållningsregler för de ansvariga, biskopar och presbyterer, diakoner och församlingsänkor. Det finns flera likheter med föreskrifterna i första brevet till kyrkan i Korinth. Breven är högt aktade i bysantinsk och orientalisk kyrkotradition och även i den latinska som äkta apostoliskt arv. Sämre är det på protestantisk mark särskilt efter bibelkritiken och den tyska liberalteologin. Där är det vanligt att förneka paulinskt författarskap. Nytt i breven är betoningen på den sunda läran, sund tro, sunda ord och att det sunda, friska återfinns i den liturgiska traditionen. Motsatsen är det tomprat som förekom i gudstjänstens fria undervisningsdel. Liturgiska citat är inlagda till stöd för det apostoliska resonemanget. Breven är också tänkta att föreläsas i gudstjänsten.