Danserskan på Izu ; Varmbadhusen

Om vi vill, kan vi läsa den korta berättelsen om Danserskan som den unge gymnasistens sinnesuppror och hans ansträngning att en gång för alla skingra molnen – ett ’nu får det vara nog’. Han ger sig ut på vandring på Izu. Han återvänder flera gånger, slår sig ned på varmbadhusen i trakten, insuper atmosfären, skriver och nedkommer som genom ett trollslag med den mest daggfriskt förföriska berättelse om sig och sitt möte med det vandrande teatersällskapet. Under deras få dagar på väg tillsammans får vi också vara med och se mycket – de obönhörliga sociala skikten i språk och åtbörder, den ogrumlade förälskelsen som berusar den unge mannen under några få höstdagar och det oundvikliga slutet där en stilla gråt ombord på ångaren mot storstaden får väcka till insikt om en vunnen erfarenhet – eller om man så vill – en ung mans försoning med tillvaron som den är. I berättelsen Varmbadhusen har Kawabata hunnit se mer av det krassa livet bakom fasaderna till stadsbornas semestertillhåll i badbyarna. Trogen sin fäbless för årstidsväxlingarna låter han oss följa de prostituerades kamp för sitt uppehälle under hög och lågsäsong – och han gör det med alla känselspröt ute – med sensualitet och humor. Som en försiktig betraktare någonstans i närheten av händelsernas centrum och med suverän känsla för atmosfär – inte minst för de spelande lustarna i de ångande baden.