En nittioårig man hittas drunknad i en damm på en kyrkogård utanför Lund. Den rumänske presidenten tvingas överrumplad fly undan de ihåliga fanornas armé.

En efterlevande tar sig på villovägar genom ett mörknande Europa, och i Donaudeltats sumpmarker väcks minnen från en resa i en annan tid, en annan värld. Det pågår ett krig alldeles nära, hemma måste det gamla barndomshemmet skuras rent och städas ur. Men i Rumänien säljs souvenirmuggar med Ceau escus porträtt, och i diktatorns grandiosa Vårpalats ligger hans sidenpyjamas fortfarande hopvikt på sängen. Som om den bara väntade på att den här historien skulle ta slut. Och börja om.

Hur hänger ett människoliv samman? Är jag en del av historien, eller är det bara inbillning? Ceau escusyndromet är en personlig essä om sorg och revolt. Om skuld och utopi, om tidens flykt och våra eviga bemödanden att bromsa den genom att forma den till en berättelse. Vi bygger Eiffeltorn och reser monument och skriver analyser, men märker inte hur tidvattnet strömmar runt våra fötter. För att inte drunkna får man hålla sig i rörelse. Historien är aldrig slut, och vi är alla efterlevande.