Gravar från yngre järnåldern är några av de vanligaste fornlämningarna i östra Svealand, samtidigt finns få studier publicerade rörande periodens gravskick som betraktar det senaste decenniets arkeologiska undersökningar. De gånger gravskicket diskuteras är det oftast rörande förändringen från brandgravskick till skelettgravskick i samband med kristnandet. Andra förändringar och variationer synliga i gravmaterialet har länge betraktats som anomalier och hamnat utanför diskussionen. Både forskningshistoriken och nya undersökningar visar dock att gravskicket var betydligt mer varierat och komplext än den bild som vanligen presenteras. Denna avhandling innehåller tre sammanlänkade studier: -Den första utgör en forskningshistorisk textstudie av arkeologiska publikationer som format den rådande bilden av gravskicket. Den kartlägger hur synen på gravskicket växt fram och förändrats genom arkeologiska publikationer från 1904 fram till 2005. Den visar även att definitionen av begreppen grav- och gravskick har styrt forskningen och presenterar nya definitioner utifrån gravens funktion i samhället. -Den andra studien behandlar en tidigare inte uppmärksammad förändring av gravskicket vilken inträffar i början av den yngre järnåldern. Det handlar om olika praktiker kring hanteringen av brända ben och sten vilka tidigare exkluderats från diskussionen om gravskicket, sannolikt eftersom de utmanar vår moderna syn på vad en grav är. -Den tredje studien är centrerad kring sju fallstudier av gravfält. Huvudsyftet med fallstudierna är att utröna hur lång period det äldre brandgravskicket och det nya kristna skelettgravskicket brukades sida vid sida på gravfälten, samt hur övergången till ett kristet skelettgravskick genomfördes. Analysen tar sin utgångspunkt i minnesforskning och introducerar begreppet bropraktiker, för att analysera hur gamla gravelement kombinerades med nya. Studierna lyfter fram tidsdjupet och vidden av yngre järnålderns komplexa gravskick i Mälardalen. De visar hur gravskicket genomgick flera förändringar under perioden och hur människorna, genom att medvetet blanda mycket gamla gravpraktiker med nya, kunde skapa ett unikt gravskick som under sen vikingatid varken kan kategoriseras som hedniskt eller kristet.

Gravar från yngre järnåldern är några av de vanligaste fornlämningarna i östra Svealand, samtidigt finns få studier publicerade rörande periodens gravskick som betraktar det senaste decenniets arkeologiska undersökningar. De gånger gravskicket diskuteras är det oftast rörande förändringen från brandgravskick till skelettgravskick i samband med kristnandet. Andra förändringar och variationer synliga i gravmaterialet har länge betraktats som anomalier och hamnat utanför diskussionen. Både forskningshistoriken och nya undersökningar visar dock att gravskicket var betydligt mer varierat och komplext än den bild som vanligen presenteras. Denna avhandling innehåller tre sammanlänkade studier: -Den första utgör en forskningshistorisk textstudie av arkeologiska publikationer som format den rådande bilden av gravskicket. Den kartlägger hur synen på gravskicket växt fram och förändrats genom arkeologiska publikationer från 1904 fram till 2005. Den visar även att definitionen av begreppen grav- och gravskick har styrt forskningen och presenterar nya definitioner utifrån gravens funktion i samhället. -Den andra studien behandlar en tidigare inte uppmärksammad förändring av gravskicket vilken inträffar i början av den yngre järnåldern. Det handlar om olika praktiker kring hanteringen av brända ben och sten vilka tidigare exkluderats från diskussionen om gravskicket, sannolikt eftersom de utmanar vår moderna syn på vad en grav är. -Den tredje studien är centrerad kring sju fallstudier av gravfält. Huvudsyftet med fallstudierna är att utröna hur lång period det äldre brandgravskicket och det nya kristna skelettgravskicket brukades sida vid sida på gravfälten, samt hur övergången till ett kristet skelettgravskick genomfördes. Analysen tar sin utgångspunkt i minnesforskning och introducerar begreppet bropraktiker, för att analysera hur gamla gravelement kombinerades med nya. Studierna lyfter fram tidsdjupet och vidden av yngre järnålderns komplexa gravskick i Mälardalen. De visar hur gravskicket genomgick flera förändringar under perioden och hur människorna, genom att medvetet blanda mycket gamla gravpraktiker med nya, kunde skapa ett unikt gravskick som under sen vikingatid varken kan kategoriseras som hedniskt eller kristet.

Gravar från yngre järnåldern är några av de vanligaste fornlämningarna i östra Svealand, samtidigt finns få studier publicerade rörande periodens gravskick som betraktar det senaste decenniets arkeologiska undersökningar. De gånger gravskicket diskuteras är det oftast rörande förändringen från brandgravskick till skelettgravskick i samband med kristnandet. Andra förändringar och variationer synliga i gravmaterialet har länge betraktats som anomalier och hamnat utanför diskussionen. Både forskningshistoriken och nya undersökningar visar dock att gravskicket var betydligt mer varierat och komplext än den bild som vanligen presenteras. Denna avhandling innehåller tre sammanlänkade studier: -Den första utgör en forskningshistorisk textstudie av arkeologiska publikationer som format den rådande bilden av gravskicket. Den kartlägger hur synen på gravskicket växt fram och förändrats genom arkeologiska publikationer från 1904 fram till 2005. Den visar även att definitionen av begreppen grav- och gravskick har styrt forskningen och presenterar nya definitioner utifrån gravens funktion i samhället. -Den andra studien behandlar en tidigare inte uppmärksammad förändring av gravskicket vilken inträffar i början av den yngre järnåldern. Det handlar om olika praktiker kring hanteringen av brända ben och sten vilka tidigare exkluderats från diskussionen om gravskicket, sannolikt eftersom de utmanar vår moderna syn på vad en grav är. -Den tredje studien är centrerad kring sju fallstudier av gravfält. Huvudsyftet med fallstudierna är att utröna hur lång period det äldre brandgravskicket och det nya kristna skelettgravskicket brukades sida vid sida på gravfälten, samt hur övergången till ett kristet skelettgravskick genomfördes. Analysen tar sin utgångspunkt i minnesforskning och introducerar begreppet bropraktiker, för att analysera hur gamla gravelement kombinerades med nya. Studierna lyfter fram tidsdjupet och vidden av yngre järnålderns komplexa gravskick i Mälardalen. De visar hur gravskicket genomgick flera förändringar under perioden och hur människorna, genom att medvetet blanda mycket gamla gravpraktiker med nya, kunde skapa ett unikt gravskick som under sen vikingatid varken kan kategoriseras som hedniskt eller kristet.