Begreppsparet teori–praktik i slöjdämnet. En begreppshistorisk analys

I slöjdämnet aktualiseras distinktionen mellan teori–praktik. Denna distinktion har länge präglat hur kunnande tolkas i utbildningssammanhang och bidragit till hur skolämnen värderas och organiseras. Slöjd kategoriseras ofta som ett så kallat praktiskt ämne i kontrast till ämnen som traditionellt beskrivs som så kallat teoretiska, såsom matematik och språk. Denna licentiatuppsats i utbildningsvetenskap med inriktning mot slöjdpedagogik problematiserar denna distinktion genom att undersöka hur begreppsparet teori–praktik har kommit till uttryck, använts och förändrats i slöjdpedagogisk forskning över tid samt hur det kommer till uttryck i slöjdlärares beskrivningar av kunnande i relation till två elevtillverkade slöjdobjekt. Licentiatuppsatsen består av två delstudier med olika teoretiska utgångspunkter. Den första delstudien utgår från Reinhart Kosellecks begreppshistoriska teori och analyserar historiska och samtida slöjdpedagogiska texter. Den andra delstudien utgår från José Ramírez tolkning av Aristoteles begrepp poiēsis/görande–praxis/handlande, och undersöker slöjdlärares utsagor genom materialbaserade intervjuer. I licentiatuppsatsen analyseras resultaten från de två delstudierna i fem semantiska fält med fokus på kunnande i relation till teori–praktik. Resultatet visar att begreppsparet teori–praktik inte urskiljs som ett stabilt motsatspar utan som ett relationellt, kontextbundet och historiskt föränderligt begreppspar. I såväl historiska texter som i samtida slöjdlärares utsagor urskiljs teori–praktik inte som två separata delar i växelverkan, utan som en ömsesidighet där de utgör oskiljbara aspekter av samma kunnande. Detta kunnande omfattar kognitiva, kroppsliga och emotionella dimensioner. Licentiatuppsatsen visar därmed att kunnande i slöjdämnet inte kan tolkas utifrån en distinktion mellan teori–praktik, utan som ett helhetsorienterat kunnande där dessa dimensioner är ömsesidigt beroende. Genom att visa hur begreppsparet teori–praktik formas och omformas bidrar licentiatuppsatsen till att utveckla uppfattningen om kunnande i slöjd och utmanar föreställningen att teori–praktik utgör två åtskilda dimensioner av kunnande.