Av vishetens stenar

"Ger jag dig vad du skulle få?” hade han frågat. Det var sent på våren. Ett flygande väsen, något blått och fladdrande hade landat på hans axel. Han föste det bort, som om det hade makt att förvilla hans sinne. Jo, han var nog det kavataste som Svensbyn frambringat, men också – det hon inte först sett däruppe i lingonskogen – med något hårt i blick och åthävor. Det som var tänkt var tänkt, menade hon ändå. Och vad hon lärt av mor Anna Teresia var att aldrig somna sint, och aldrig göra sig omak av ”dag som ännu icke randats.” Och nypa hårt och hålla fast i vad hon fått och hade. Folke Antonsson återvänder än en gång till sina rötter i denna jordnära släkthistoria – utan att huka för det otillåtna och skamtyngda, eller för mindre hedervärda sanningar gömda bakom patriarkala strukturer. Berättelsen är samtidigt ett tidsdokument från det förra seklets småbrukarsamhälle, där barn på gott och ont tidigt fick axla en vuxens ansvar.