Att lära för överlevnad. Utbildningsprogrammen och miljöfrågorna 1962-2002

Hur påverkar återkommande budskap om miljöhot barn och ungdomar? Tappar de hoppet om framtiden och tilltron till vuxna, till politiken, vetenskapen och utbildningen? Många bedömare har uttryckt sin oro och hävdat att utbildningssektorn har förmedlat en alltför pessimistisk bild av miljöhoten och vetenskapens möjligheter att komma till rätta med problemen. Å andra sidan ger många opinionsbildare utbildningen en nyckelroll i att vända den negativa miljöutvecklingen, om den lyckas engagera de unga i miljöarbetet. Denna bok handlar om hur utbildningsprogrammen har förmedlat miljöfrågorna, vad de har pekat ut som samtida och framtida hotbilder och som möjligheter att lösa miljöproblemen Undersökningen sträcker sig över fyrtio år av skiftande hotbilder, lösningsmedel och samhällsvisioner vid sidan om nyhetsredaktionerna, de politiska kamrarna och miljöaktivisternas aktioner. Framtidsbilder och synen på miljöfrågorna i utbildningsprogrammen har förändrats tydligt under de senaste fyrtio åren. Generationer av elever har fått ta del av ett spektrum av miljöbudskap, från mörkaste framtidsoro till ljusaste förtröstan. Men som en röd tråd genom programutbudet går tendensen att lägga på barnen och ungdomarna ansvaret för att lösa de miljöproblem som de vuxna orsakat. Boken mynnar ut i en diskussion om hur utbildningsprogrammen kan ha påverkat barns, ungdomars och vuxnas miljöengagemang och framtidssyn. "En intressant miljöhistorisk tillbakablick som ökar förståelsen för varför man agerat på olika sätt beträffande miljön genom åren." -- Ingela Frost i BTJ:s sambindningshäfte