Arma människor

Fjodor Dostojevskijs debutroman Arma människor i nyöversättning och med efterord av Bengt Samuelson.

Dostojevskij var bara tjugofyra år och hade tagit examen som fortifikationsofficer i Sankt Petersburgs Krigsingenjörsskola och arbetat en kort tid på Ingenjörskårens ritkontor när han i sin oförfärade djärvhet begärde avsked. Han hade bestämt sig för att uteslutande ägna sig åt sitt författarskap.

Hans första fullbordade roman blev Arma människor, som låg klar i manuskript i maj 1845. Han läste hela romanen högt för sin vän Dmitrij Grigorovitj som han delade bostad med. Grigorovitj blev imponerad och förtjust och tog med sig manuskriptet hem till den etablerade författaren Nikolaj Nekrasov. Tillsammans turades de båda om att läsa manuskriptet högt för varandra. De läste hela kvällen och var färdiga först när det började ljusna. Trots att klockan var närmare fyra på natten störtade de tillsammans iväg till Dostojevskij för att bringa honom sin hyllning. De stannade en halvtimme, upprymda och entusiastiska och Nekrasov bad Dostojevskij att komma på besök nästa dag.

Detta glädjerus, denna framgång, och framför allt – den översvallande känslan av att ha lyckats ­ fick Dostojevskij alltså uppleva redan med sin debutberättelse.

Hans glädje var inte fullbordad i och med detta. Senare på dagen sökte Nekrasov upp Vissarion Belinskij, Rysslands mest inflytelserika kritiker och överlämnade Dostojevskijs manuskript med orden: "Vi har fått en ny Gogol!"

Nekrasov och Grigorovitj inviterade kort senare Dostojevskij till ett möte med Belinskij, som slöt honom i sin famn och förklarade att han – Fjodor Dostojevskij – var den realistiske berättare som Ryssland väntat på!

"Detta var det saligaste ögonblicket i mitt liv", skriver Dostojevskij många år senare. "Varje gång jag tänkte tillbaka på den stunden under mina år i tukthuset, fick jag nytt mod och nya krafter. Och än i dag minns jag det fortfarande med samma hänförelse."

Arma människor handlar om två fattiga stackare i Sankt Petersburg – mannen Makar som arbetar som ytterligt lågavlönad kopist på ett kontor och kvinnan Varvara som inte har någon anställning men ibland lyckas få in lite pengar på sömnadsarbete. Makar är inneboende i en lägenhet som han delar med många andra. Tvärs över gården bor Varvara, också inneboende med många. Deras kärlek är spröd och vacker, och i den misär de framlever kan mycket små saker och till synes bagatellartade händelser bli avgörande för livsmodet, för ljusstrimman som upprätthåller modet ännu en dag. Både Makars och Varvaras bostäder myllrar av plågade figurer, udda personer vars anmärkningsvärda öden skildras i denna den helt unge geniförfattarens förstlingsverk.