Arkivfeber. Ett freudianskt intryck

"Arkivfeber" framfördes första gången av Derrida som ett före­drag 1994 (boken trycktes 1995) inom ramen för en konferens om minne och psykoanalys. Denna vindlande essä knyter sam­man Freud och psykoanalysen med frågor om arkivet, språket och dödsdriften. I centrum står begäret att rädda livet undan döden. Genom att utforska sambandet mellan arkiv, maktutövning, tid och historia har den bidragit till att lägga grunden för kritiska arkivstudier och utgör en nyckeltext för det bredare fältet minnesstudier. En viktig del av texten berör Freuds förhållande till judendomen. Genom idén om en ”messianitet utan messianism” pekar den bortom varje speci­fik religiös föreställning mot hoppets och över­levnadens patologi.

Jacques Derrida (1930–2004) var en ban­brytan­de fransk filosof född i Algeriet. Efter att ha flyt­tat till Paris i slutet av 1940-talet studerade han vid École Normale Supéri­eure, där han senare undervisade. Han är mest känd för sin dekons­truktion, ett tänkande som utmanar och ifråga­sätter grundläggande antaganden inom den väster­ländska filosofin. "De la grammatologie" från 1967 betraktas ofta som hans huvudverk och som en grundtext för dekonstruktionen. Under senare delen av sin karriär var han särskilt aktiv som gästföreläsare vid Yale University och University of California.