Han ville hålla henne intill sig så mycket som möjligt dessa sista timmar av deras kontraktstid. Han hade ingen lust att bryta deras avtal, tänkte han. Hade i åtskilliga dagar försökt komma på en lösning inför framtiden. Om sina tankar ville han ingenting yppa för henne. Strängnäs! Visst hade han haft tankarna däråt, men han hade även inventerat sjukhus i sin egen hemtrakt om nu Berit… han trodde knappast det.

Han vände henne mot sig och lät läpparna leta sig fram, som ett bi till en blommas öppna kalk. Tätt omslingrade stod de nedanför en gammal vårdkase uppe på hennes berg. Hon lutade huvudet mot hans bröst, kände hans hjärtas slag. Hon insåg, att hon hade fått ett nytt värdefullt minne till alla andra i sin hembygd. Hon skulle minnas honom här uppe, nästa gång hon kom till vårdkasen. Det blev inte så ofta, mer förr när hon var yngre.
Dom frigjorde sig motvilligt från varandra. Skulle påbörja nedstigningen från berget. Himlen färgades i röda nyanser av den nedgående solen som sakta dalade vid horisonten i väster. Berit stod med solen i ryggen och såg upp på honom. Hon stod i en eldslåga från skyn. Han mindes, såg henne som en återspegling av deras första kväll.
Hon började tala:
”I tonåren kutade jag ofta över skogen hit upp när jag var ledsen över något. Då fann jag tröst på mitt berg. Kanske var jag som Moses som gick till berget för att tala med Gud.”
Han bara såg på henne med värme i ögonen.

Han kände kärlek till den lilla flickan som befann sig i kroppen hos den mogna kvinna som stod framför honom. Hans älskade kvinna.

Barbro Gard Wihlén – författare

En månad av ditt liv : en kvinnas dagbok